2008 började jag recensera film i Folkbladet. Jag kontaktade den ena biografen och fick veta allt av Peter och Anna. Jag kommer ihåg när jag stod vid utgången av salong 3 när "Juno" hade tagit slut och Peter sa "du vet att du får se alla förhandsvisningar även om du inte recenserar vissa av dem, eller?". Det var januari och jag minns skymningsljuset när jag gick hemåt och brisen som dansade i mitt hår. Framförallt den där känslan av glädje som kom av att jag skulle få göra så mycket av det jag älskade. Men också en föraning om att jag hade biografen på min sida. De skulle också göra sitt för att jag skulle få göra mitt.
I spåren av mina minnen finns interaktioner med biografpersonal under alla dessa tolv år. När biograferna fortfarande inte var heldigitala fick jag telefonnummer till personal så jag kunde skicka sms om bilden i salongen blev suddig (något som inte händer längre på grund av digitaliseringen) eller ljudet krånglade. Vilket jag fortfarande kan göra. Eller Anna som reserverar biljetter åt mig när reservationsgränsen är nådd (eftersom jag inte köper biljetter utan använder ett speciellt kort). Ganska ofta tänker jag på Jerker, Peter, Staffan och Simon som förenklar recenserandet för mig genom att anpassa en del visningar utifrån mina förutsättningar. Som anstränger sig för att vi som gör tidningen kan ge en bättre upplevelse till er läsare.
Jag har haft den enorma förmånen att träffa ett brett spektrum av människor på våra biografer i Norrköping. Sådana som Roland, Göran och Peter som berättade om alla förgångna biografer och allt som hänt. Sådana som Linus, Anders, Peter och Jerker som är ungefär i min ålder och återuppväckt minnen av mina tonår genom att berätta om sina upplevelser. Medarbetare som liksom jag haft stenkoll på alla möjliga decennier av film och sådana som visste mer om nutid och väckte mitt intresse för framtiden. Julia som berättat om allt som kommer framåt och hur biografsfären resonerat kring val av filmer.
I mitt sinne finns alla de gånger programsättare som Elin och Rosanna tagit emot synpunkter både på filmer och webbplats för att förbättra upplevelsen. Av att möta Natalie och William som gjorde varje biobesök till en bättre dag för de resterande timmarna. Tänker på Maggie vars ansikte sken upp och nyfiket frågade hon vad jag tyckte om en specifik film och väntade spänt på svaret. Behandlat mig som att just jag spelade roll. Framförallt kommer jag ihåg alla skratt, all värme och all vänlighet från fler än vars namn fick plats i krönikan.
Upplevelsen med medarbetarna har varit som upplevelsen med filmer. Djup och glädje har blandats med omtanke och upphöjande. Det var ni som gjorde allt lite bättre. Ni som såg till att konstverk inom filmsektorn nådde oss vanliga människor. Som valde filmerna, berättade om dem, sålde dem, visade dem. Ni som alltid gick några steg längre för att finnas till för oss i den här staden. Ni som spred värme utan att egentligen begära mer än anständighet tillbaka. Ni utan vilka våra liv vore mer tomma. Jag tog er aldrig för given. Kanske kan den här krisen i världen förbättra en del saker, men er behöver ingen förbättra. Vi ses snart igen!
Missa inte: Vår kommunala biograf är fortfarande öppen. Går du dit kommer de se till att du inte sitter nära någon och du kan skydda dig och andra.
Missa inte filmen: "Bait" är högst ovanlig och indragande, biopremiär på fredag.