Jag befinner mig i en social-exil-tillvaro i Göteborg. För att undvika att bli invald i fler ideella föreningars styrelse, råka hamna i fler arrangörsgrupper (sånt som jag är bra på och som placerar mig på gränsen till utbrändhet). Det funkar bra. Jag känner nästan ingen i Göteborg, har superfå lektioner och ägnar dagarna åt att umgås med mig själv.
Jag och jag själv brukar promenera, besöka bibliotek och kaféer. Den ointeraktiva, kravlösa sociala nivån på kafé är alldeles lagom för mig just nu. Jag sitter vid bordet bredvid, lyssnar, är nästan en del av sällskapet, fast utan krav på att delta i samtal, bidra, vara trevlig och intressant. Jag älskar att lyssna på folk.
Tyvärr har jag upptäckt ett återkommande tema i många av de kaféavlyssnade samtalen. Ett som gör mig lite ledsen och upprörd.
Temat är ätande. Så fort en sitter längre än en timme på ett kafé så kommer en höra minst ett samtal om ätande. Att detta är ett undantag, chokladbollen är veckans onyttighet, att den här soppan faktiskt är jättebra ur lchf-perspektiv, utan bröd dårå, men kanske unna sig brödet idag ändå, och sen inget mer, om vikten nu och i höstas, faktiskt mycket lägre nu, så himla bra. Jag känner mig betryckt av det.
Känslan av skuld över att äta. Och ännu mer: När skuldkänslan blir nödvändig för att kunna socialisera med andra, när vikt-mat-pratet blir obligatoriskt för den som vill vara en del av sammanhanget. Jag menar, det är inte så att jag inte tänker på mat och kropp, jag gör det ofta, och jag mår ofta dåligt, känner skuld.
Min känsla av skuld är dubbel: att jag känner den skuld över att äta saker som beskrivs som onyttiga, osunda, känslan av skuld inför att inte ta hand om sin kropp på rätt sätt, och sen känner jag skuld över skuldkänslan. Jag menar, jag tänker att jag lyckats genomskåda vikthetsande, hälsofascism, jag har en kritisk inställning till medias framställning av (kvinno-)kroppar, jag vet att det personliga är politiskt, jag vet att det finns dem som vill att jag ska känna skuld, eftersom skulden får mig att köpa saker och hindrar mig från att använda min kropp till andra saker än att se snygg ut, jag ifrågasätter normer om idealkroppar, om vad som räknas som hälsosamt. Ändå känner jag skulden. Den sitter så djupt. Och så skulden över skulden. Över att vara en dålig feminist, gå på det här om maten.
Självklart ska det pratas om! Men det finns olika perspektiv på pratet. Jag vill inte anklaga någon för att förtrycka eller inte tänka. Jag vill bara gå in i diskussionen vid bordet bredvid, säga att sundhet är bara en hang-up, hela systemet är uppfuckat, vi måste ändra det, inte kämpa för att följa det. Det kan vi organisera vår gemenskap kring. Jag ska bara hitta ett sätt att säga det utan att bli för involverad för mycket. Jag är ju trots allt här för att isolera mig.