Jag gillar inte att musikbranschen ännu mer än en klubb för inbördesbeundran är bakåtsträvarnas paradis.
Faktum är att jag blir lite provocerad när artist efter artist efter artist berättar om att ”vi är en grupp som fortfarande tänker album, man vill ju ha den fysiska produkten så man kan känna på den och kolla i bookleten”.
Då vill jag klättra upp på närmsta höga berg och bara skrika neeeeej. Det där är enbart nostalgiskt och egocentriskt självbedrägeri. För ingen lyssnar ju på skivor längre. Den nya generationen växer upp utan skivspelare i sina hem, allt handlar om att streama och då tar lyssnandet helt andra former. Skivan som musikmedium är död, sluta låtsas som något annat!
Därför sitter jag nu här och känner mig som en hycklare modell större.
Jag har flyttrensningsångest deluxe.
Mot bakgrund av vad jag tycker i frågan. Mot bakgrund av hur framtidens musiklyssning kommer att se ut. Mot bakgrund av att jag flyttar in i ett hem där de tekniska lösningarna bygger på allt annat än CD-spelare. Mot bakgrund av att jag knappt minns när jag själv spelade en skiva senast. Mot bakgrund av att majoriteten av hela upplaget redan sedan några år tillbaka står i otaliga lådor i källaren.
Ja, mot bakgrund av allt rimligt sans och förnuft borde jag förstås göra mig av med upplaget av 5000+ CD-skivor som ligger och väser i lådor och kartonger och som jag framledes kommer få väldigt svårt att få plats med.
Men jag kan inte.
Jag vet att jag aldrig kommer spela dem igen. Att jag aldrig kommer bli sugen på att leta fram en specifik fysisk produkt för att spela den istället för att snabbt klicka fram lämpligt spår på Spotify, men jag klarar inte att skeppa dem. Det går bara inte.
Förmodligen för att innehållet på alla de där platsbitarna rymmer hela min identitet. Då spelar det ingen roll att jag kan komma över precis allt (nå väl, i alla fall nästan allt) via dagens streamingtjänster. Det finns något symboliskt över skivsamlingen som är snudd på religiöst.
Men elefantkyrkogården jag kallar skivsamling är alltjämt ett problem.
Den får liksom inte plats.
Kanske borde jag bara skänka hela klabbet till Musikhjälpen. Detta fantastiska välgörenhetsprojekt som drog igång i måndags och nu sänds dygnet runt. Då skulle den i alla fall göra nytta för en god sak.
Men i och för sig, vem skulle vilja ha den?
Det är ju enbart av nostalgiska och egocentriska skäl jag våndas över lådor som fortfarande står kvar i källaren.
Det är lite så jag tänker när jag sitter här och njuter av min favoritskiva.
Via stream. Givetvis.