Vi har ett problem. Veterinärens ord skar som en kniv medan jag tittade på röntgenplåtarna. Just där, just då visste jag. Jag såg på min vän som backat upp mig och fanns på plats. Hon var tårögd. Hon hade förstått. Jag fick beskedet. Tre olika hovskador.
?Så det finns inget att?? - jag kunde inte ens fortsätta meningen. Veterinären skakade på huvudet. Med tunga steg gick jag in i stallet för att tala om det för medryttaren. Vännen.
Jag behövde inte säga ett enda ord. Hon såg det på mig. Jag kunde inte ens tala om vad det var för fel på hästen. Jag fick bara fram - ?vi måste säga hej då?. Frida grät. Jag grät.
Den eftermiddagen kramade jag min älskade häst för allra sista gången. Jag stoppade huvudet i hans man och såg på honom. Någonstans kändes det samtidigt helt surrealistiskt. Vadå? Skulle han inte vara där dagen efter när jag öppnade stallet? Det var svårt att ta in, samtidigt som jag nästan inte kunde gå omkring - tårarna dimmade min blick.
Kanylen sattes. Jag började samtidigt så småningom förstå. Det här var verkligen slutet. Allt vi varit med om. Alla kamper vi tagit oss igenom. För gudarna ska veta att det har varit blod, svett och tårar genom åren. Första året hade vi en daglig kamp som kändes som på liv och död. Jag har fått hovar nära nog i huvet, blivit översprungen, påhoppad och allmänt mosad. Men jag har hela tiden vetat att han inte gjort det med flit. Han har missförstått mig. De attacker som varit - har varit för att vi inte har kommunicerat. För att jag inte har förstått honom.
De senare åren lossande det. Som att vända på ett mynt. Han följde mig som en hund, min Aragorn. Jag hade oftast inte ens en grimma på, varför skulle jag? Så länge jag stod på marken gjorde han allt han kunde för att arbeta med mig, inte mot mig. Han har alltid funnits där för mig. Hans tjocka svarta man har alltid funnits tillgänglig att borra ner huvudet i tunga dagar. Hans stora bruna huvud alltid redo för en kram.
Alla våra gemensamma minnen for förbi under tiden veterinären laddade sprutan med avlivningsvätskan.
Hästen leddes ut ur stallet. Att beskriva känslan går inte. Det går inte om du själv inte har känt kärleken till ett djur. En familjemedlem. Fan jag älskade den där hästen mer än jag någonsin kan älska de flesta människor. Veterinären såg på mig medan han satte sprutan mot kanylen.
Han sa inget.
Jag sa inget.
Han väntade tills jag nickade. Ord fanns inte just då i min värld. Under hela tiden vätskan gick in såg jag Aragorn i ögonen. Han såg på mig. Hela tiden tills han föll ihop där på stallplan.
Han var borta.
För alltid.
Just där, just då dog också en bit av mig. Jag vet att jag tog rätt beslut. Jag vet att det inte fanns något att göra. Men det finns ingenting som kan göra smärtan ett enda dugg mindre.
I dag, tisdag, är det exakt två veckor sedan jag tog farväl. Och det går inte en dag. Inte en timme utan att den där röntgenbilden visar sig på min näthinna. Utan att jag tänker på vad som hänt.
Inte en dag utan att jag går ut i hagen och nästan förväntar mig att han ska komma springandes.
Jag hade gett nästan vad som helst för att få bara en enda timma till. En enda chans.
Men tyvärr gick det inte. Vissa dör unga. Kvar står vi som älskar de över allt annat.
Hoppas du sover gott min älskade vän.
