Jag är en sån där som brukar kallas språkpolis. En som vet hur det ska stavas och skrivas och njuter av att tillrättavisa dom som skriver fel.
Exempel: ”Folk som jobbar i pressen är vare sig mer demokratiska eller heroiska än folk i allmänhet”. Här borde vare sig bytas ut mot varken. Antingen ”inte vare sig” eller ”varken”. Vare sig måste negeras med ett ”inte”. För si: varken har en inbyggd negation, vilket vare sig inte har.
Även folk som borde kunna språket, till exempel ledarskribenter, skriver ofta kollegor i stället för kolleger som är det korrekta. Kollegor skulle möjligen kunna betyda kvinnliga kolleger, men det har vi ännu inte fått bekräftat av Svenska Akademien.
Ska man nu vara språkpolis och jaga fel hos andra skribeter?
Jag tycker det är ett moraliskt problem. Man kan kanske kräva nåt slags rättskrivning av professionella skribenter, men att kräva det av vanliga gräsrötter skulle troligen skrämma folk från att yttra sig.
Att jag själv vet vad som är rätt och fel beror inte på att jag skulle vara särskilt begåvad. Nej, det beror på att jag i många år var maskinsättare på Aftonbladet och skulle förvandla skribenternas texter till blyrader. Jag satt alltså emellan skribenten och den tryckfärdiga texten.
Genom mina händer rann allmänhetens insändare liksom texter från landets mest begåvade skrivare och texter av knappt skrivkunniga sportjournalister.
Vi var ett tjugotal maskinsättare på Aftonbladet. Det blev vår uppgift att vårda tidningens språk. Jag tog det på allvar och pluggade en omfångsrik brevkurs på Hermods.
Jag har tidigare berättat att jag tillåmed blev lite duktigare än tidningens korrekturläsare som skulle vara akademiker. Och att jag en gång fick ett manus där det stod: ”Hans insatser ska alltid minnas av svenskt idrottsfolk. Jag ändrade minnas till ihågkommas. Korrläsaren ändrade tillbaka till minnas. Då kunde jag gå in till korret och säga att minnas är ett deponens som inte kan användas i passiv form.
Som maskinsättare blev man kunnig i svenska språket. Numera finns det inga typografer mellan skribenten och tryckpressen. Resultatet blir därefter, som vi alla kan se.
Men frågan är om det ska finns något rätt eller fel när det gäller skrivande. Det gäller väl bara att bli förstådd – för det är väl därför vi skriver.