Ibland vill det sig inte alls det där med att sova. När kvällen kommer smygandes och det är kutym att gå till sängs, så känns kroppen mer tung än vanligt. Gäspningar får alla andra i rummet att lida av syrebrist. Ögonlocken känns som grytlock och kroppen skriker efter att få komma i vågrätt läge.
Eftersom jag är hyfsat uppfostrad så lägger jag mig inte utan att ha gjort en grundlig genomgång av kroppen med hjälp av tvål och lagom varmt H2O. Tänderna penslas med den där salta tandkrämen, som bara farsan använde i vår familj när jag växte upp. Nu är den mitt morgon och kvällsgift.
Färdig för sänggående så har kroppen nu bestämt sig för att vara vaken i ett par timmar till. Vart tog den där tunga sömnen vägen? Helt plötsligt så skulle jag kunna vara vaken i ett par timmar till. Vilket emellanåt, dumt nog, sker. Den lilla visaren passerar midnatt och allt har stannat av. Jag samlar ihop mig och lägger mig för att möta John Blund. Han gör ett hastigt besök och får mig att slockna en timme eller två. Nattvaket tillstånd infaller och min kropp ligger klarvaken. Igen. Förr, när jag bodde ensam, så var nattradion eller en bok en trogen vän. Men nu, av hänsyn till närliggande, så lyssnar jag till tystnaden. Att en tystnad kan låta så mycket..? Kanske är det mitt inre som låter? Hjärtats ihärdiga pumpande, magen smälter intagen föda, leder som knakar...
Så olika nattsömnen är för oss. En del faller in i någon slags koma och vaknar näst intill likstela morgonen därpå.. Andra kan vika sig i ett hörn och bara släppa allt och försvinna in i den där ljuvliga, läkande sömnen.
Jag minns mina barns totalt avslappade sömn på min bröstkorg. Nybadade, varma och nakna låg dom där och liksom smälte ihop med min kropp. Det lugn och samhörighet som då infann sig är omätbart mot allt annat. Deras ansikten vilade och förmedlade bara små rörelser av vad som pågick i deras förmodade drömmar. Små leenden, munnar som putade, ögonlock som dolde deras ögons små rörelser. Men kroppen totalt avslappad. Som vore dom hällda över mig. Ett täcke runt oss och jag sov snart lika rofyllt...
Men nu, i avsaknad av småbarn, så tänder jag vedspisen, spelar Wordfeud, läser något och dricker mitt morgonkaffe vid halv fem-draget. Morgonljuset smyger sig ljudlöst fram och väcker småfåglar. Yrvakna vittjar dom fågelmataren i det hamlade pilträdet.
Min egen trötthet kommer sakta åter och jag tillåter mig att åter rävsova lite till. Jag sover i bitar, brukar jag säga. Eller så är det så att sömnen inte räcker till alla?
Sen finns det dom som skamligt nog brukar påpeka att jag snarkar.
Jag!?