En enveten fågel sitter dagen lång i ett buskage och låter sin entoniga melodislinga ljuda över sin närhet. Oförtrutet och ihållande. Konsten att använda sitt magstöd, för att spara på stämbanden, är total. Om nu fåglar har några stämband. Vad vill den säga? Eller rättare sagt, vad säger den? Jag kan inte fågelska. Ett fåtal fåglar kan jag urskilja på deras läten. En lite magisk känsla att höra en fågel på avstånd och veta vad det är för sort. I yngre år kunde vi grabbar mest urskilja olika mopeders motorljud och även uttala oss om dom var trimmade.
Men än kan jag höra syrsorna ...
Tittar jag ut från kapellets fönster, uppifrån inomhusbalkongen, så ser jag blekgröna gräsmattor just nu bevattnas av Vår Herre. Ett smalt stråk av asfalt (ja, det finns asfalt även utanför stadsgränserna) avskiljer tilldelade jordlotter, som ska vara våra hemman att förvalta. Ett lån från Moder Jord att nyttjas på eget vis och kunnande.
Små tunna grässtrån talar om att det blåser lite annars så osynligt. Ett fuktat finger visar oss vartåt det blåser. Eller varifrån den kommer. Doftstråk bär den med sig. Ibland några glada barnskratt nerifrån fotbollsplanen. Kiosken har fått nya ägare och ligger vinden rätt så kommer dunster från pizzagräddningen. Storstadsdofterna kommer närmare ...
Vedhuggning sker med rappa slag som vore yxan en förlängd karatehand. Tjoff-tjoff och delade årsringar kommer ge oss värme från vedspisen. Jobbigt med ved, säger en del människor, som gladeligt betalar ett par tusen kronor om året för att få tillgång till lagom insvettade gymanläggningar. Så bra att båda möjligheterna finns!
Ja, jag bor nu åter utanför stadsgränser. Mår bra och ser saker som behöver göras. Men dom kan ju, som bekant, göras i morgon. Eller lite senare. Jag måste ju också få sitta på baksidan av huset och se när gräset gror. Titta mot skyn och se på stålfåglars färd med bukarna stinna av charterresenärer. Jag har också suttit där. Med knäna i ryggen på framförvarande medresenär. Försökt fälla ner det lilla bordet i rät vinkel, när någon slags föda serverats av en stilrent klädd personal, som stressade ska hinna med att både langa mat, ta upp beställningar på sprit och parfym samt håva in penningar av allehanda sorter och valörer. Utsikten brukar alltid vara en vinge eller så hamnar jag innerst. Med stor risk att få toakön ”i knät”.
Nä, nu kan jag sträcka ut mig och dela mitt födointag tillsammans med diverse flygfän, på och i mat och dryck. Hunden brukar sniffa upp tappade brödsmulor och se ut att le lite pillemariskt. ”Jag lyckades!”
Sveper jag med blicken över salen, så ser det ut som ”Det stora varuhusets” fyndhörna. Kommer detta halvkaos någonsin bli en helhet? Ett hem? Stora ytor kan och ska ju inte nödvändigtvis behövas möbleras ”upp över väggarna”. Var ska jag göra av alla tavlor ..? Å böcker ..? Antikvariat har hämtat kilovis. Pappersreturen ska matas. Nya böcker finns att köpa. Mer konst likaså. Allt onödigt ges bort eller släpps i containrar för vidare färd mot destruktion.
Blir det lättare att andas med färre ägodelar? Somliga förespråkar ju det. Samma människor som har alternativ till att ändra sig. Dom andra, som bara har en bucklig kastrull att tillgå, skulle nog vilja vara med i den diskussionen. Feng shui betyder vind och vatten. Säg det till dom som bor i en dragig låda och har långt till en droppe vatten.
Men vem är jag att klaga? Klaga månde Elektra.
Jag har landat. Landat i Lotorp. Landat i en famn. Landat i en kärlek. Landat i en vrå av alltings vardande. Landat i en ny framtid som ingen visste fanns.
Jo, en visste. Hon, ja, det var en hon, som såg detta frö börja gro långt innan ens fröets blomma börjat vattnas.
Så här sitter jag nu. På landet. Med närhet till stadslivets leverne och dess luft. Om jag vill. Som en Ulf Lundell light.
Här finns att göra. Vi har sakteliga börjat. Men somligt kan vänta till morgondagen ...