Vadslagning är ganska fånigt, särskilt vaden mellan medelålders män om vilket fotbollslag som ska lyckas bäst. För ett år sedan fick jag dels spela rollen som god förlorare, dels låta mig draperas med en gulsvart AIK-halsduk och dels stå för krognotan gällande vadet om IFK Norrköping eller AIK skulle placera sig bäst i Allsvenskan. Jag minns fragment av förnedringen.
”Ni måste byta tränare. Janne Anderssons ledarskap och spelfilosofi är omodern. Det håller inte i Allsvenskan.”
Jag hummade någonting om att jag gillade Jannes syn på kontinuitet och långsiktighet. Vi åt vår mat, AIK-halsduken kliade besvärat och jag betalade notan med ansträngt lugn. Att behålla sin värdighet har sitt pris men inombords närde jag den naiva förhoppningen om revansch.
Ett år senare är rollerna ombytta. IFK tog hem hela skiten och Askungesagan är ett faktum. Tack för det, Janne och tack för att det ledarskap du ärvde av handbollsgurun ”Bengan” Johansson även fungerar i Fotbollsallsvenskan 2015. Rätt man på rätt plats med rätt spelartrupp som fick till alla pusselbitar av fysik, teknik, tempo, mod och flyt, när det behövdes som mest. Få saker är vackrare än när en Underdog spelar skjortan av experternas favoriter. Skrällar är svåra att jämföra, men jag kommer osökt att tänka på USA:s OS-guld i hockey 1980, där det oslagbara Sovjetunionen besegrades i finalen, eller när Danmark vann fotbolls-EM 1992.
Äntligen har Norrköpingsborna vaknat ur sin ”klappa händerna för att hålla dig varm”-koma, strömmat till matcherna, kramats på Tyska torget och nu tatuerar var och varannan Norrköpingsbo in IFK-emblemet på sina höstbleka kroppar.
Alla spelare ska hedras, men mest hyllar jag Janne Andersson. I tider av kvasi-sofistikerat ledarskap där coacherna slår knut på sig själva i verbala utspel som de hämtat från de senaste management-kurserna, så står Party-Janne och pratar om vikten av att komma i tid och att vara justa mot varandra. Han inte bara pratar om det värderingsstyrda ledarskapet som han gjorde i det utmärkta reportaget av Erik Niva. Janne ÄR de värderingar han pratar om. Det kan tyckas mossigt och tradigt att tjata om att ”sätta laget framför jaget”, men det är så oerhört vackert när det genuina folkhemsledarskapet ger resultat. Det låter kanske hårt när
Janne säger att han hatar lättja, att han har svårt att arbeta med spelare som väljer den bekväma vägen, men den tydligheten måste ha skapat en trygghet i den generation av 90-talister som inpräntats i att gruppens bästa alltid är överordnat individens behov. Jag tror att folkhemsledarskapet kan fungera på de flesta arbetsplatser, oavsett om det är sjuksköterskor, snickare eller lärare som ska göra ett jobb tillsammans. Den här gången räckte det värderingsstyrda ledarskapet till att forma ett gäng talangfulla bollspelare till att göra det jobb som krävdes för att vinna guld.
Tack för att du satte Norrköping på fotbollskartan igen, Janne.
Nu väntar jag bara på en trerätters middag med min gode AIK-vän.
Jag ser fram emot att kliva in i rollen som den ödmjuka, goda vinnaren. En ovan roll, men en roll som jag gärna vänjer mig vid.