Det var nån gång i slutet på 80-talet, kanske var det 1989. Jag såg att det var en liveutsändning i P2 från Skeppsholmsfestivalen så jag tryckte på record på kassettbandspelaren och tänkte inte mer på det – pysslade väl med annat antar jag. Senare skulle jag iväg med bilen så jag ryckte ut bandet och tog med det för att kolla in vad det var för något.
Och blev trollbunden. Jo, jag hade hört saxofonisten Wayne Shorter förut, inte minst som John Coltrane's efterträdare i Miles Davis Quintet. Där kan vi snacka om skapliga skor att fylla. Det sjuka var att Shorter gjorde det tillsynes utan någon syn- eller hörbar ångest. Han hade helt enkelt ett väsensskilt temperament från sin företrädare: mer lyrisk där Coltrane var temperamentsfull; mer poetisk där Coltrane gärna ville frigöra sig från konventioner. Det fungerade naturligtvis alldeles utmärkt.
Men tillbaks till bilen, det jag föll för där i förarsätet var egentligen inte den solistiska förmågan utan snarare kompositionerna som var mångfacetterade och ofta med viss humor i sättet att variera och kontrastera teman. Jag spolade tillbaks bandet och andra gången jag lyssnade på låtarna hörde jag ännu fler finesser men slogs även av att det lät så vitalt – han var trots allt närmare 60 år men var helt i takt med tiden.
På 70-talet startade Shorter tillsammans med Joe Zawinul gruppen "Weather report" och på 1980-talet fortsatte han på den inslagna banan. Han låg i ett parallellt spår med Miles Davis i utforskandet av fusionen mellan jazz, rock och funk och har även efter detta lyckats hitta nya uttryckssätt, nya konstellationer. Så sent som 2013 gav han ut "Whitout a net" där han bland annat summerar sin karriär i det 23 minuter långa stycket "Pegasus".
Det är helt enkelt så att mannen har befunnit sig mitt i jazzens bultande blodomlopp sedan slutet av 1950-talet och varit med att forma den moderna jazzens tonspråk – inte minst när det gäller den modala stilen. Man skulle kunna hävda att Shorter är en av de sista legendarerna och stilbildarna – i nivå med Coltrane och Davis – som finns kvar bland oss. Han är förmodligen den mest profilerade sopransaxofonisten – ett instrument med en särskild klang – som han trakterat genom hela sin karriär. Dessutom är mannen fortfarande aktiv – han bär upp sina 83 år med en värdighet som borde väcka avund.
Min spontana känsla när jag hörde att Shorter tilldelas årets Polar music prize var: Äntligen! Är någon värd priset så är det eleganten Wayne Shorter. Grattis!