Underlig, gränstänjande obegriplig och alldeles underbar.
Både "Dallas" och "Twin Peaks" sa adjö till tv-publiken i början på 90-talet och både plockades upp cirka 25 år senare. I båda har karaktärerna hunnit få vuxna barn. Där slutar likheterna för om Dallas var mer av samma så är Twin Peaks inte sig likt alls. Och om du inte sett de fyra avsnitt som släppts av "Twin Peaks the return" (HBO Nordic) så lägg då undan den här krönikan tills du har gjort det. Det kommer nämligen spoilers.
När "Twin Peaks" startade 1990 var den banbrytande på många sätt. Den blandade ljuv musik med en nervig skräckkänsla och karaktärerna var både gammeldags och moderna på samma gång. Sedan dess har många tv-serier kommit och gått. Många av dem inspirerade av Twin Peaks magi, knasighet och gränstänjande.
En oro jag, och fler med mig, hade innan var att serien inte skulle kännas lika underlig 2017. När man ser de gamla avsnitten nu ter de sig ganska - om inte okomplicerade - mainstream. Den nya serien är inte mainstream. Stundtals - och i synnerhet i avsnitt tre - är det som att ta del av en tripprapport på flashback. Och de första fyra avsnitten utspelar sig faktiskt mer utanför Twin Peaks än i. Det är i Colorado och Nevada det händer. Vi får visserligen återknyta bekantskapen med polisstationen i Twin Peaks och med "the log lady" men seriens huvudperson är inte där. Och en sidohistoria, som efterhand vävs in, utspelar sig helt utan FBI:s inblandning i New York.
Det är förstås Agent Cooper den här serien handlar om. När säsong två slutade befann sig hans psyke i The Black Lodge och Laura Palmer sa till honom att "vi ses om 25 år". Precis så blir det. Samtidigt knallar två andra snubbar omkring i den verkliga världen till synes i samma kropp som Cooper. Den ena till och med utger sig för att vara Cooper. Gemensamt har de två "dubbelgångarna" att de har snott frisyren av "The Hoff". Den ena är en småsladdande, vänsterprasslande familjefar i Nevada, den andre inkarnationen av Bob. Här bor ondskan.
Den ondskan måste fångas in och den måste tillbaka till The Black Lodge. Det vill inte Bob.
De första två säsongerna var filmade i ett lätt bärnstensfärgat skimmer med Badalamentos musik i nästan varje scen. Det skapade en speciell stämning. Den nya serien är krispigt klar - som ett nyhetsreportage - med nästan ingen musik alls. Det är bara i avsnittens sista scen där det framförs en ny låt varje gång på the Roadhouse.
På ytan är det med andra ord inte alls samma stämning och man kan likna serien mer vid David Lynchs filmer "Lost Highway" och "Wild at heart". Men det är inte det bärnstensfärgade skimret och den suggestiva musiken som är Twin Peaks. Det är de knepiga karaktärerna, gränstänjandet och inslaget av The Black Lodge. Scenerna i the Black Lodge är obehagliga och svårbegripliga och det var först efter säsong två som man - i alla fall jag - begrep det som sades på baklängesspråket.
Jag är tacksam för att Lynch inte gick ner sig i ett nostalgiträsk och bara spelade på igenkänningsfaktorn. Här finns obegripliga krafter i spel och en agent Cooper - eller två - som inte beter sig som han borde. 14 avsnitt kvar - ett varje måndag - att försöka förstå gåtan.