Min farfar och farmor bodde i en enrummare på Söder. När jag var barn besökte vi dom varje söndag. Där kryllade av folk – fastrar och farbröder och deras fästmör och fästmän. Alla upptagna av kärleksaffärer och gräl och kortspel.
Jag var med mina sex år ett mycket begåvat barn, vilket min plan att förgifta farfar ju bevisar.
Orsaken var lådan i farfars skrivbord. Där fanns pennor, knivar och små fyrkantiga kuvert med mystiskt innehåll. Den lådan ville jag ha och farsan sa att jag kanske skulle få ärva den en gång.
Då började jag iaktta farfar. Han satt med ryggen mot skrivbordslådan och smällde med korten och såg på tok för frisk ut.
Min yngste farbror var den som först förlorade sina pengar på kortspelet. Då kom han ut i köket och lekte med mej. Honom gillade jag. Han luktade starkt och skrattade med gula tänder och kunde spela banjo och sjunga allaballatjafs-uti-fistalapalajta.
Ibland läste han sagor om en kille som hette Nick Carter. Jag la en mening på minnet: När han såg bort hällde hon ett vitt pulver i hans glas . Killen som drack ur glaset dog.
Jag skulle nog inte ha förgiftat farfar om inte den lilla burken kommit i min väg. Jag lekte ensam i köket. Burken låg på golvet under vedspisen. Den innehöll ett vitt pulver.
Jag tog handen full av pulvret och gick in och ställde mej bredvid farfar. På bordet stod hans kaffekopp och ett supglas. Jag lät pulvret rinna ner i fikat. Men när jag drog åt mej handen välte jag supglaset. Farfar skrattade och sa:
– Fan grabb, nu luktar det karl av dej. Vad är det för jävla kaffe? Lägg på nytt och koka inte på sumpen!
Jag satte mej i ett hörn. Försiktigt tog jag fram burken och läste på etiketten. Där stod: Bikarbonat . De lät jävligt farligt.
De vuxna fortsatte att tjoa och gräla och smälla med korten. Farfar blev tystare och mera röd i ögona.
Sen somnade jag i mitt hörn. När jag vaknade hade morsan lyft upp mej från golvet. Jag frågade genast efter farfar.
– Håller han på å dör?
– Tyst pojke! sa morsan men farsan bara garvade.
Det dröjde länge, faktiskt ett par år. Först dog farmor. Sen farfar. Då kastade sej alla systrarna över det som fanns i lägenheten. Farsan hade inte så bråttom. Han fick visst en tennljusstake i alla fall.
Jag fick aldrig skrivbordslådan. Av detta lärde jag att brott inte lönar sej. Om alla fick lära se det lika tidigt som jag skulle världen nog se bättre ut.