Nu ska jag dö, nu ska jag dö, nu ska jag dö. Någon sa att det är som att sitta och tänka så i flera timmar när man flyger. Och speciellt vid landningen eftersom det är då de flesta olyckor händer enligt alla dokumentärer.
Själv är jag inte så rädd.
Jag har inte rest speciellt mycket i mitt liv, men när jag har flugit så har det mest varit spännande. Tänk att vara så högt uppe, bland molnen. Träden och husen nere på marken ser så små ut. Och tänk människorna sen! Visst är vi små, egentligen.
Jag tror att när jag flyger så känner jag en slags inre frid i min egen litenhet. Det finns inte så mycket jag kan göra. Skulle jag dö så dör jag. Uppe i luften finns ingen återvändo, det är bara att njuta av utsikten.
Eller vänta, jag är bara 23! Så lite sentimental blir jag ändå, för säkerhets skull.
Norrköping. Hos dig är jag född och hos dig har jag levat. I Hageby närmare bestämt. Som bebis bodde jag med mamma och pappa på Nygatan inne i stan, men det höll inte länge mellan dem och tillfälligt flyttade mamma då in hos mormor med mig.
De har berättat att det var många som tog livet av sig genom att hoppa från de två vita höghusen vid Hageby centrum. Det här var förstås utanför min vetskap då, jag var ju bara ett litet barn. När vi mötte en mörkhyad man i hissen kallade jag honom n-ordet och han log bara vänligt, vad kunde han annars göra åt en liten tvååring?
Saatana perkele vittu, svor lågstadiebarnen på Hagebyskolan när jag kom dit. Kanske för att visa upp sina finskakunskaper, men min mamma skällde ut dem. Jag var kompis med en pojke som blev retad för att han bara lekte med flickor och tyckte om hästar. Redan då blev han utdömd som bög – fördomar får man tidigt.
Mormor flyttade från höghuset till ett radhusområde där barnen på gården undrade varför jag ens gick på Hagebyskolan. Var det inte dåligt där? Bara en massa invandrare. Jag förstod inte vad som skulle vara dåligt med det. För mig var det naturligt att vi alla hade olika hemspråk och utseenden.
Men sammanhållningen var inte så bra som vi jämt tvingades sjunga på avslutningarna. Jag vet inte om det hade något med elevernas olika bakgrund att göra eller bara skolans allmänna struktur, men i efterhand önskar jag att vi hade fått lära oss mer om olika kulturer. Och kultur överlag!
Det står ett konstverk av Katarina Nitsch på vägen mellan Hageby vårdcentral och tidigare Hageby centrum, Mirum Galleria. Under sommarens promenader med min mormor har jag tänkt mycket på det. Hon – från finska Lappland – bor på ett äldreboende, långt ifrån kossorna på gården hon växte upp i. Andra Hagebybor har kanske rest ifrån lejon; det syns nämligen ett på tavlan Tusen spår i en och samma karta.
”Tänk vad häftigt att du är så gammal och har gått igenom så mycket, som krig och allt”, sa jag till mormor en dag. För ett ögonblick såg hon allvarlig ut. Men så log hon finurligt: ”Jo, fast visst fanns det söta pojkar under flykten!”
Oavsett var man kommer ifrån eller vilken ålder man är i lämnar kärleken ingen oberörd. Men skulle jag och mormor ha stått varandra så nära idag om vi aldrig bott under samma tak? Kanske inte, för då hade jag inte sett våra likheter så väl. Jag hade sett hennes rynkor, men inte berättelserna bakom dem.
Jag tror på fler verk i stil med Tusen spår i en och samma karta. För alla som flugit någonstans långt bort vet hur det är att antingen vara rädd eller förtjust över höjden. Gemensamt har vi också tankarna på våra nära. Jag vill inte dö, för jag vill fortsätta uppleva det stora i människomöten.