Just nu är Pablo Larraíns "Spencer" en av de mest sedda biofilmerna i Sverige. Vilket inte nödvändigtvis säger jättemycket när filmbolag återigen håller igen i sina produktioner i och med nya restriktioner. Förhoppningen är givetvis att släppa sin film när så många som möjligt kan gå.
"Jag är Zlatan" av Jens Sjögren skulle ha haft premiär 14 januari och hade förmodligen dragit en hel del publik precis som "Spiderman: No Way Home" lyckades göra hyfsat framgångsrikt så här i pandemitider. Kenneth Branaghs "Belfast" hade också kunnat locka publik i januarimörkret, även den hoppas distributör och andra i kedjan kunna tjäna något på. Vilket gör att Larraíns "Spencer", som hade premiär innan restriktioner sattes in 12 januari, är ett alternativ för många. Larraín är annars inte en regissör som gör publikfriande verk men tanken på prinsessan Diana kittlar mångas sinnen.
På vissa sätt kan man säga att under det nya seklet har det vårats för skildringar om monarker, regenter och monarkier. Inte bara via film utan även serier. Samtidigt som "Spencer" går berättar nöjesmedia om att ännu en säsong av "The Crown" är på väg. Prinsessan Dianas liv har skildrats i diverse produktioner av varierande professionell karaktär. 2013 spelade Naomi Watts prinsessan i en ganska melodramatisk skildring och ett porträtt som liksom ofta gav en helgonalik bild av henne i "Diana". Vilket "The Crown" inte kan beskyllas för på samma sätt. Ändå präglas den av en återkommande tendens i berättelser som handlar om kungahus. Det som skildrar dåtid tillräckligt långt bak, 60-70 år och bakåt brukar bli långt mer intressant. "The Crown" är mycket mer gripande, fascinerande och lockande när den handlar om en ung Elizabeth och hennes far.
"Spencer" är inte en intressant film för att just prinsessan Diana gestaltas. Hennes ätstörningar visas inte på ett särskilt fascinerande sätt. Hennes känsla av fångenskap och berättandet är vad som tänder nyfikenheten. Dimensioner som plikt äntrar inte berättelsen och vi har därmed ingen saga. Därför blir inte Diana mer intressant än någon annan. "The Queen", "The Duchess", "A Royal Affair", Yorgos Lanthimos superbt enorma "The Favourite" är några till av de fascinerande monarkihistorierna som uppnått framgång.
Vad jag observerat efter att ha sett en hel del sådana här filmer är att ju närmare nutid de utspelar sig desto mindre givande är de. Desto mer känns deras problem egenskapade och deras attityd bortskämda. Hur prinsessan Diana hamnade i sin roll har visst dragningskraft eftersom man skulle kunna kalla den händelsen sista kvarlevan av gammaldags kungahus där partnern väljs för en roll mer än som maka. Det finns inte längre några rafflande strider om makt, katastrofer för att de kungliga inte kan skaffa barn, hot när en monark känner mer inför sin kärlek än tronen. Problemet är helt enkelt att i takt med att kungahus har moderniserats har de också blivit relativt syfteslösa. Att skildra dem på film synliggör tydligt att de är otidsenliga och spelar föga roll. Därför blir också filmer om dessa institut inte särskilt spännande längre. Skulle jag få spekulera är det inte filmerna som är problemet utan objekten.
Bäst just nu: "The Tragedy Of Macbeth" går fortfarande på biograferna och är väl värd ett besök.
Tips: Håll koll på filmschemat på biograferna, ibland kan en film gå väldigt få visningar.