När nyhetsrapporteringen hamnat i moment 22-situation i och med mediers desperation att överleva har filmen tagit vid de viktiga frågorna.
Just nu går Spike Lees hyllade ”Blackkklansman” på bio. En otrolig historia som Lee filmatiserat, med vissa förändring men välbehållen grundhistoria. Polisen Ron Stallworth infiltrerade och blev medlem av Ku Klux Klan, trots att han var svart. Något han gjorde med hjälp av sin vita kollega. Filmen har en humoristisk sida som gör den riktigt underhållande. Men synligt i bakgrunden finns hela tiden den tragikomiska absurditeten i hat baserat på hudfärg. Verklighetens Stallworth fick inte samma kulmen som i filmen, men stora delar är sant. Att ledaren David Duke var säker på att den Ron han talade med var en vit man. Duke påstod att han kunde höra det. Till skillnad mot filmens Ron Stallworth förvrängde inte ens polisen sin röst. Trots det trodde sig Duke vara säker på att höra hudfärg på någons röst.
”Blackkklansman” avslutas med bilder från nazistiska demonstrationer i Charlottesville under 2017. När Lee började filma hade händelsen inte ägt rum. Det är ren tajming som gör att klippen är med. De sluter cirkeln på ett utmärkt sätt där underhållningen med budskap omvandlas till omskakande allvar. Som tittare kan du inte undgå vad Spike Lee vill förmedla. Uppenbarligen har världen inte förändrats tillräckligt mycket och uppenbarligen behöver vi fortsätta strida för saker som vi har tagit för givna i några decennier.
Filmen gör det nyhetsrapporteringen misslyckas med. Exempelvis deltog två svenska högerextremister i demonstrationerna i Charlottesville. Fakta som inte varit bland toppnyheterna i Sverige. Istället fokuserar världens medier på vad USAs president skriver på Twitter. Eller smaskiga detaljer när hans medarbetare börjar prata efter att de blivit avskedade. Eller vad för olämpligt han yttrat om vem. Eller om vi ska ta Sverige, var det skulle eventuellt kunna byggas en moské.
Likadant är det med en del andra filmer. I ”Jag, Daniel Blake” visar Ken Loach en värld och en tillträngdhet som nyheterna inte ägnar mycket tid åt. När de mer synliga grupperna i samhället talar om välstånd ser de inte den del av befolkningen som hamnat i kläm utan att få stöd av välfärdssystemet. Nyhetsrapporteringen i Sverige har endast uppmärksammat familjer som nekas LSS-stöd. Något de dessutom gjort efter att de som påverkas ansträngt sig mycket för att få strålkastarljuset på frågan. Men ingen artikel och inget inslag har visat vad som händer i ett samhälle som inte tar hand om människor på sådant klarsynt sätt som Loach gör. Det politiska landskapets förklaringar finns här, inte i ”Agenda”.
Eftersom nyheterna styrs av klickhysteri bleknar substansen dag för dag. Filmens värld däremot är inte påverkad på samma sätt. Filmerna driver den nödvändiga fanan för bildning och utveckling högt. Kvar står alltså filmarna att göra det nyheterna inte riktigt förmår när deras bransch är under total omvälvning. Det är konstnärer istället för reportrar som driver fördjupad rapportering. I alla fall just nu.