Någon gång då och då funderar jag över uttrycket "lider mot sitt slut". Att det låter lite väl dramatiskt att ett år eller annan tidsperiod lider mot en destination. Inte enbart går framåt utan blir till smärta av det. Men äntligen fick talesättet komma till sin rätt eftersom 2020 inte lämnade någon människa komplett opåverkad. Oavsett om något litet gick bra i våra liv bestod den generella kontentan att i år var vi begränsade, ofria, stressade, oroliga och i obalans. De som talar om att effekterna på framtiden kan bli många har en poäng.
Ur ett filmperspektiv har jag ägnat flera av årets krönikor åt frustration eller oro för framtiden. Jag har också ägnat tid åt att hylla våra biografmedarbetare i staden, som gett oss så mycket men påverkades så snabbt. En krönika på slutet av året brukar jag ge plats åt årets bästa filmer och enstaka bottennapp. 2020 blir inte så. Istället tänkte jag lägga fokus på ett väldigt udda filmår för mig och andra som ändå kunde ta sig till biograferna.
Tidigt kommer jag ihåg starka starten på året med filmer som "Waves" och "Give Me Liberty" i februari. När "Bombshell" släpptes i januari kändes filmåret som en mycket politisk sådan i och med stundande amerikanskt val. Lite visste jag då om hur framtiden skulle påverka min filmkonsumtion. För sedan kom pandemin som vi alla vet och slog till rejält mot biografer och kultursektorn. Jag kommer själv ihåg när jag gick på bio och såg en förhandsvisning av "Spring Uje, spring" med vetskapen att den 18 mars skulle Filmstaden stänga. Cnema fortsatte hålla öppet men självklart blev antalet besökare mycket mindre. Till en början var det de äldre som gick mer ofta för yngre sedan skulle balansera en förändring.
För egen del har året överraskat bland annat genom att jag sett flera skräckfilmer helt själv på bio. Förr gick jag någon gång ibland på en mindre läskig skräckfilm om någon vän föreslog. I år fick jag arbeta enligt devisen "beggers can't be choosers", alltså att den som tigger inte kan välja vad den får. Ville jag se film på bio fick jag ibland se även sådant jag aldrig annars ser: skräck och barnfilm. Under sommaren såg jag "Rymdresan" med Robert Gustavsson, en film som tveklöst hamnar under genren barnfilm. För mig som ovan tittare blev jag förvånad över hur pass orealistisk den var. Hösten fick jag gå på en konsertfilm om gruppen Little Mix. Ska jag vara ärlig visste jag inte att det var en konsertfilm utan trodde jag skulle se en dokumentär. Ändå satt jag där totalt upprymd över tacksamheten att få gå på en biograf.
För första gången har jag fått recensera utanför den vanliga ramen. Jag har både kunnat recensera klassiker och streamade filmer. På vissa sätt har det inneburit att jag fått skriva om sådant jag aldrig trodde jag skulle få möjlighet till. Däremot skulle jag utan tvekan ändå återgå till en vanlig filmtillvaro där jag inte recenserar "Breakfast At Tiffany's" och andra storheter inom filmhistorien. Ge mig någon tolfte upplaga av en trött superhjältefilm att såga om valet är mellan biografer som går på knäna eller levande filmbransch.
Årets sämsta: Jag må ha varit tacksam över biografbesök även när jag såg "The Jesus Rolls" men i ärlighetens namn är filmen fruktansvärt dålig.
Årets ännu sämre: diverse påståenden om att en skärm hemma skulle kunna stå sig i konkurrensen mot biografen.