Ett torgmöte som borde göra varenda politiker grön av avund. 20 000 glada människor med ursprung från hela världen. När spansk-franske Manu Chao spelar ösregnar det, men ingen bryr sig om vattnet. Gamla tanter, bebisar i barnvagn, unga killar, medelålders par. Alla sjunger de med och dansar. Ja förutom bebisarna då. 20 000 människor som en enda stor motkraft mot rasism och främlingsfientlighet.
Jag kan inte låta bli att tänka så. Att det bland annat är de här människorna de är rädda för. För visst handlar det om rädsla. En desperat jakt efter den trygghet de inbillar sig fanns förr. Att någon av alla dessa människor ska ha tagit deras jobb, deras mormors plats på äldreboendet. Att det är så dyrt att ta emot människor i vårt land att vi inte har råd med oss själva. De rädda blandar inte bara ihop äpplen och päron, de gör en fruktsallad.
Jag är också rädd. Rädd för att möta ännu en människa som ganska länge verkar ha åsikter som jag kan leva med, som jag till synes verkar dela världsbild med för att efter en stund inse att vi har totalt olika "lösningar på problemet".
Kultur är inte bara musik, konst och litteratur. Kultur är också förmågan, möjligheten och förmånen att få ta del av och få förståelse för allt utanför vårt eget jag. Kanske till och med då och då slås av insikten att det sätt vi lever på inte nödvändigtvis alltid är det bästa. Vi växer av kultur på alla sätt. Lite som när man väntar sitt andra barn och omöjligt kan inse hur man ska kunna älska den nya lika mycket som det första barnet. Men det är så finurligt ordnat att hjärtat växer och vi inser att det ena inte utesluter det andra. Det finns inga gränser för kärlek. Hjärtat är gränslöst.
Läste för en tid sedan på Blocket att en person ville byta bekantskapskrets. Hen kände sig trött på att dricka samma vin med samma människor, åka på semester med samma människor, göra precis allting med samma människor. Hen kände att hen hade slutat växa som människa. Utbytet var inte längre det det borde. Hen visste precis vad de andra tyckte. Om allt. Insiktsfullt, för visst behöver vi utmana våra ståndpunkter, få möjlighet att till och med ändra åsikt då och då. Och det kan bara hända om vi vågar utsätta oss för det vi ännu inte vet. För dem vi ännu inte känner.