När jag var sjutton år åkte jag på skrivarläger i Vimmerby. Min favoritungdomsförfattare Per Nilsson var en av lärarna där, och jag var så spänd inför det när jag packade väskan hemma i Norrköping.
Jag vet inte om jag egentligen hade så höga förhoppningar på lägret överlag. För hur mycket skulle jag egentligen hinna skriva på knappt en vecka? Och hur starka band hinner man knyta till nya människor på så kort tid? Näe, jag var nog ganska skeptisk – men tyckte att det kunde bli intressant ändå. Att prova något nytt.
Väl på plats minns jag att det var middagsdags. Det var i en stor matsal där inte bara skrivarlägrets deltagare åt, och skrivarlägerbordet blev snabbt fullt. Jag och en tystlåten tjej hamnade helt ensamma vid ett annat bord. Jag var nog minst lika tystlåten. Stämningen var stel medan högljudda skratt och engagerat prat hördes från bordet där alla andra satt. Vi hamnade alltså utanför direkt. Åh, vilken bra början…
Sen hade vi någon slags introduktion i ett klassrum. Då minns jag att en kille vinkade åt mig att sätta mig bredvid honom, så det gjorde jag. Efteråt stod han, jag och en annan tjej och pratade under ett körsbärsträd ute på gården. Vi var lediga tills dagen därpå.
Vad skulle vi göra? Gå och lägga oss tidigt i våra egna rum? Nej, vi bestämde oss för att ta en promenad tillsammans. Och fler skrivarelever hakade på. Vi blev ett litet gäng som hängde varje dag och varje natt. Vi pratade om livet och skrivandet och det betydde nog mer för mig än själva skrivandet i sig.
Per Nilsson gav oss i uppgift att flödesskriva varje morgon. Bara skriva rakt upp och ner i några minuter vad som föll oss in. Det behövde inte vara bra utan skulle bara få igång oss. Och så fick vi skriva något kort om gårdagen varje dag och läsa upp för varandra om vi ville.
En dag minns jag att jag skrev något kryptiskt. Om att någon hade hela världar inom sig men på utsidan såg ganska tråkig ut. Jag tror att Per fattade att det var honom jag tänkte på. Men jag menade ju inget illa, var bara lite fascinerad över hur vanlig någon så fantasifull kunde verka till det yttre. Inte syntes det att han var en författare med stort F. Men jag beundrade honom så mycket! Skäms dock lite för min naivitet i efterhand.
Vi spelade teater också, varje dag. Tomas Granehag hette dramapedagogen som fick oss att leka och peppade oss att våga mer. Vi hittade på våra egna karaktärer som möttes i gestaltad form. Visst går det att lära känna varandra snabbt när man umgås så intensivt. Och tjejen som var så tystlåten vid middagsbordet – hon var en riktig teatertalang! På scenen imponerade hon med sin improvisation.
Själv tänkte jag läsa upp en dikt när vi bjudit in övriga skolan att kolla på oss. Dikten var ett recept på kärlek, ungefär. Och jag hade memorerat den, för jag visste inte om man fick läsa från pappret när man gick fram. Jag tänkte att det löser sig – jag tittar hur de andra gör. Men hoppsan, då var det visst jag som kallades fram allra först! Och jag ville inte verka oproffsig, så jag struntade i pappersbiten. Och så läste jag från minnet: ”Behandla mig som en växt…”
Tyvärr tog det stopp där. Jag fick en blackout. Mindes inte alls min egen fortsättning, om att bli vattnad som en blomma och allt vad det kan ha varit. Så jag var bara tyst och stod där som ett ufo (eller en faktisk växt). Tills det plötsligt lossnade och jag kom ihåg resten. Puh!
Vännerna omkring mig behöll jag länge efteråt. De kom och hälsade på mig i Norrköping långt efter att körsbärsträden slutat blomma.