Jag kompenserade mig för upplevelseförlusten genom att se Annika Norlin tillsammans med Gävle symfoniorkester förra lördagen. Föreställningen ägde rum i Gevaliasalen i Gävles vackra konserthus; en scen som är fullt jämförbar med Louis de Geer. Gävle och Norrköping är också ganska lika i sina stadskaraktärer. Man känner sig hemma fast man är borta.
Det måste vara mycket stort för en artist att få uppträda tillsammans med en hel symfoniorkester. Annika Norlin är också stor som artist. Hon och orkestern fyllde Gevaliasalen fyra gånger i Gävle under ett utsträckt veckoslut. Och det går in mycket folk i Gevaliasalen; jag lovar. Annika Norlin är samtidigt stor på ett nischat sätt. Det är inte ovanligt att möta människor som aldrig har hört talas om henne.
Spelningarna med symfoniorkestrar har pågått sedan 2015 om jag förstått saken rätt. Dirigenten Jonas Nydesjö är en central figur i sammanhanget. Han berättade från scenen att när han först fick frågan om att göra arrangemang för symfoniorkester på några av Annika Norlins låtar så svarade han ja omedelbart medan han samtidigt googlade "Vem är Annika Norlin?" De två har därefter funnit varandra. Utöver Malmös, Norrköpings och Gävles symfoniorkestrar har föreställningen även getts i Umeå och säkerligen på andra platser också. När nu pandemins makt att skjuta upp allt som är kul har tonat ut så har Norlin och Nydesjö återigen bråda dagar.
Jag såg Annika Norlin första gången strax före pandemin i en föreställning i Sandviken. Det var en show i ett mindre sammanhang; ett par musiker på scen istället för de runt fyrtio symfonikerna som fyllde Gevaliasalens scen i Gävle. Båda formaten passar henne som hand i handske.
Det bästa med symfoniorkestrar är när de dånar på så att man nästan blåser bort från sin stol. Föreställningen bjuder bara på några få sådana stunder. Vilket är begripligt; samexistensen med en röst tonar ner musiken. Annika Norlins texter är dessutom av den karaktären att de absolut bör höras. Föreställningen bjuder också på solonummer för harpa och bastuba och små orkestrar stiger då och då fram ur den stora orkestern för att kompa Annika Norlin.
Det blev en magisk afton i Gävle. Vilket det säkerligen också var i Norrköping. Hon är en sådan artist. Och i lag med symfoniorkestrar är hon oslagbar.