Nyligen såg jag The Danish girl, med Alicia Vikander och Eddie Redmayne som det sköra konstnärsparet Gerda och Einar Wegener. Ett gripande drama om tragiken i att födas i fel kön. Einar Wegener föddes inte bara i fel kön, dessvärre föddes han under fel tid också. En klart sevärd film, men trots detta så mådde jag dålig efteråt. Inte den där blandade känslan av hopp och sorg som är brukligt efter en god kulturupplevelse. Nej, jag kände bara olust. Från scenen då Einar Wegener hittade sin sanna natur genom att gnida nylonstrumpan mot huden, under vikariatet som den kvinnliga modellen Lili, anade jag att detta bara kunde sluta i tragik. Möjligtvis kan trösten stå att finna i den toleranta kärlek som fanns mellan Gerda och Einar, livet igenom.
Under ett par omvälvande dygn, gjorde jag mitt bästa för att utröna om också jag var född i fel kön. Men hur mycket jag än gned nylonstrumpor och hur många Facebooktest jag än gjorde, som visade att jag var 96 % kvinna, vaknade jag upp med acceptansen om att jag blott är en vit medelålders lättkränkt man.
Okej, jag må vara född i ”rätt” kön, men det har funnits perioder då jag definitivt varit osynkad med den tid jag levt i. Exempelvis gick jag i grundskolan på 70- och 80-talet och förtvivlan bottnade att alla jämnåriga barn skulle lära sig samma faktakunskaper, läsa samma läroböcker och i samma takt, oavsett individuella behov. Idag finns det tack och lov skolor som erbjuder en individanpassad undervisning.
Jag har också varit osynkad i arbetslivet. När jag jobbade inom hemtjänsten, var jag den ende icke-rökaren i teamet, vilket fick till följd att jag antingen fick trycka in mig i den terrarieliknande gaskammaren bland alla andra bolmande vårdbiträden, eller hamna utanför den sociala gemenskapen.
I slutet av min brottarkarriär hamnade jag både i fel viktklass och mot fel motståndare, när min fåfänga lurade mig till en sista tävling. På grund av för få deltagare i min viktklass så fick jag välja på att stå över eller kliva upp i 130-kilosklassen. Eftersom fåfängan oftast besegrar förnuftet, ställde jag upp, men efter att ha blivit massakrerad av en jätte som vägde 40 kilo mer, lade jag trikåerna på hyllan.
Nåväl, att vara osynkad med tillvaron få vi nog alla uppleva då och då. I skrivande stund är jag dock skapligt i fas med livet och på väg att växa i min själ. Jag börjar också acceptera att jag är en man, men om jag får gnida nylonstrumpor mot huden tillräckligt länge, kanske det kan bli en könskorrigering på ålderns höst. Facebooktestet visade trots allt att jag är 96 % kvinna och det måste väl signalera en potentiell förändring.