Min tur med spårvagn fortsätter från Norr tull, och direkt till vänster ser jag den stora klädaffären som förr hette Lagos. Dit kan jag härleda uttrycket: ”Han har ju blivit lite rund om magen.”
Mamma sa det till alla klädexpediter som vi var hos i Norrköping, och oftast var det just Lagos, eller Sterns på Drottninggatan.
Jag tyckte att det var ett förnedrande uttryck, men jag ville ju inte göra mamma ilsken eller ledsen, så jag lät det vara.
Jag var mycket mån om min mammas sinnesfrid.
”Jo, han har ju blivit lite rund om magen.” Expediten nickade i samförstånd och jag skämdes så att det kändes som att skammens hetta rann ända ner i kalsongerna.
Det var som att mamma sa så som en ursäkt, så att expediterna skulle förstå att min mages rundhet hade uppstått ganska plötsligt, kanske så sent som kvällen innan, att hon inte alls var en dålig mamma vars pojke alltid var rund om magen.
En gubbe som ser ut att vara hundra år vinglar in i spårvagnen med sin rollator och med en självklar droppe under nästippen. Jag vet direkt att en klassiker kommer att utspela sig. Naturligtvis har han inte förberett sig med att ha kortet framme, så det första han gör är att börja treva efter sin plånbok. I samma ögonblick som han äntligen hittar plånkan så drar spårvagnen igång. Gubben knuffas till av g-kraften och skuttar till två gånger, nära att ramla omkull. Så lyckas han stabilisera sig, han får fram sitt kort och håller det mot avläsaren.
Biip – biip – biip! Gubben får det inte att funka. Han svajar omkring med rollatorn i ena handen och kortet i det andra, trycker på knapparna och håller upp kortet ett par gånger till, men det signaleras avvisande. Droppen dinglar under nästippen och det ser nästan ut som att den också ska falla mot sitt öde. Gubben blir lack och skiter i alltihop. Småsvärande vacklar han in i sitskorridoren, och naturligtvis väljer han inte en sittplats närmast honom, nej han ska, av någon outgrundlig anledning, sitta på en sits längst bak. Vägen dit har han kantad av struligheter, slirigheter och bekymmer med att hålla balansen, men till slut så dråsar han omkull på den plats han har tänkt sig, fortfarande väsande gnäll och små svordomar.
Så är klassikern över, och jag har betraktat hundratals av dessa skådespel. Ett har jag lärt mig: fråga aldrig om du ska hjälpa till, det kokar bara upp åldringarna, gubbar som gummor.
”Jag har klivit på spårvagnar i åttiosju år, så det här går finfint.”
Spårvagnen passerar resecentrum, Norra promenaden och slinker upp på Drottninggatan. På vänster sida ligger den byggnad som förr rymde ett systembolag i ena flygeln och dansrestaurangen Druvan i den andra.
Jag tänker på när pappa och jag ibland gick till bolaget här. Som vanligt stod det ”FNL-are” utanför och ropade ”Vietnambulletinen!” och höll upp sina tidningar i luften.
Jag tror inte att det var många av farbröderna som köpte någon bulletin. Men de flesta avskydde kriget i Vietnam.
Det hörde jag dom prata om ibland.
Så jag hatade Nixon som alla andra.