Några killar färdas i en grå Volvo 142 någon gång i början av 1980-talet. Musiken som ljuder ur stereon med påtaglig volym i det begränsade utrymmet är från "Stage": Ett livealbum från 1978 med en artist som gjort ett outplånligt intryck på de musicerande grabbarna i bilen. En av grabbarna var jag.
Det är det första minnet som dyker upp i huvudet när jag på måndagsmorgonen nås av den totalt oväntade nyheten att David Bowie gått bort i cancer, bara tre dagar efter att han släppt ännu ett hyllat album: "Blackstar". Han har ju alltid funnits där och på något märkligt sätt lyckats omformulera sin musik till att vara relevant för just den tid han befunnit sig i. Varit ett föredöme i att aldrig stelna i en form, varit en av de mest influerande artisterna under lång tid.
För några veckor sedan sände SVT ett minnesprogram om Frank Sinatra och en av de saker jag slogs av när jag såg den unge Sinatra och hysterin runt honom på 1950-talet var likheten med – Bowie. Det var något med karisman, ögonen, självklarheten på scenen. Men Bowie kom naturligtvis fram i en tid med större svängrum, han blev något av de olika extravaganta karaktärernas artist.
Men viktigare än de olika personas Bowie antog rent utseendemässigt var att även hans musik följde detta mönster med samma ombytlighet och rörlighet.
Ständigt aktuell.
Ständigt nyfiken.
Ständigt utmanande sin egen bekvämlighet – och därmed sina lyssnares.
Från att i början av sin karriär – han debuterade redan 1967 – varit mer av en popstjärna, utvecklades Bowie raskt till att bli något av en konstnär inom ett brett populärmusikaliskt fält. Mina personliga favoritplattor är nog Berlin-trilogin från slutet av 1970-talet: På "Low", "Lodger" och "Heroes" släpps experimentella och stundtals mycket mörka stämningar loss.
Men på 1980-talet bröt han också in på dansmusikens område med superhiten "Let's dance" och återigen fick publiken hålla sig i för att hänga med i svängarna. Men vad Bowie än gjorde fanns det en konstnärlig integritet som gjorde att en stor del av de gamla fansen stannade medan nya strömmade till. Superstjärnestatusen växte, arenorna blev större, publiken allt talrikare.
Vad gör en artist som David Bowie i ett sådant läge? Jo, hoppar in som vanlig medlem i ett ganska skramligt rockband (Tin machine), släpper några studioplattor med gruppen och turnerar på mindre arenor – allt för att hitta sig själv som musiker igen.
Jag såg Tin Machine på Cirkus 1991 och kan vittna om den surrealistiska känslan att se Bowie uppträda som en relativt vanlig sångare i ett rockband, utan superstjärneposer, utan att köra några av sina egna superhits.
Många artister har vittnat om Bowies betydelse för deras egna karriärer. Kate Bush nämner till exempel en tidig Ziggy Stardust-konsert som avgörande för sitt eget musicerande.
Jag kan bara hålla med. Musikvärlden blev lite fattigare på måndagsmorgonen.
Men David: Du ska ha tack för de närmare 50 åren av musikaliskt skapande. Du höll stilen ända in i målkaklet, din sista platta är med tanke på omständigheterna sensationell.
Vi är många som är tacksamma för de konstnärliga impulser du gav. Jag misstänker att somliga delar av din produktion kommer att leva länge än. Du bör räknas in bland de största.
Rest in peace.