"Utedasset, den svenska sommarens innersta själ."
Så titulerade jag ett anspråkslöst foto som jag nyligen publicerade på sociala medier. Kanske borde jag ha korrigerat rubriken till ”… min innersta sommarsjäl” men jag lät det bero. Alla har vi våra egna föreställningar om vad som karakteriserar denna årstid; segelbåtar, solnedgångar, sandstränder eller nakna fötter. För min del kan sommaren mycket väl symboliseras av ett utedass.
Ärligt talat så blir jag sällan vän med sommaren.
Det är för höga förväntningar som ska infrias på för kort tid, outtalade krav som sällan går att leva upp till. Den mest befriande stunden är nog när jag sitter kvar på kontoret, rensat skrivbordet och reviderat mejlkontots autosvar. Då mår jag nog som bäst, med fem veckors oskrivna blad framför mig, men det funkar nog inte att sitta så året runt, snurrandes på kontorsstolen med ett fånigt flin över läpparna.
Men det finns några fenomen som för mig är värdefulla sommarritualer. Det är av högsta prioritet att byta ut det civiliserade samhällets livsföring mot det mer primitiva, att byta ut datorn och mobilen mot radion, gasolköket och flugtejpen. Kanske kan behovet härledas till en nostalgisk längtan tillbaka till barndomens somrar. Längtan efter skrubbsår, kalaspuffar, metspön och serietidningar. Längtan efter den försvunna barndomen. Är det därför vi flyr stadens bekvämligheter för att temporärt bosätta oss i gamla torp eller husvagnar? Är det en strategi för att lura hjärnan att tro att vi fortfarande är barn?
Ett annat värde är att slå ihop den förhärskande jobbagendan, där möten, deadlines och avtalade tider äger mig under större delen av året, mot en dagordning där hållpunkterna är att borsta tänderna och byta underkläder. Övergången kan ta sin tid. Jag har ingen start- och stoppknapp som omedelbart förpassar mig från arbetspuls till vilopuls. Jag behöver plana in i sommaren likaväl som jag sakta behöver fasas tillbaka in i jobbet i augusti. Men när jag väl har landat i mitt spretiga sommarskägg, är det just konsten att göra så lite som möjligt under så lång tid som möjligt som restaurerar min överhettade hjärna. Att få vara veckovill, att inte veta om det är tisdag eller torsdag, om klockan är elva eller ett, att få landa i motpolen av min jobbidentitet.
På stranden har jag dock svårt att hitta den sanna sommarsjälen. Det är väl också där som de orealistiska förväntningarna om den slimmade beachkroppen blir som mest konkreta. Jag vistas gärna på stranden tillsammans med barnen, strandlopporna och de torra kanelgifflarna, men något inre lugn har jag sällan funnit där. Det mest påtagliga intrycket är att badstranden består av fula människor utan kläder istället för fula människor med kläder. En dag på stranden är som att slå samman västvärldens inferno av sockerberoende, åderbråck och övervikt, lägga denna otympliga massa under skenet av en strålkastare och låta årets badmode ha sin obarmhärtiga gång. Det är sällan en vacker syn.
Nej, ska jag finna sommarsjälen så måste jag dra mig bort från folkmassorna. Kanske är det så banalt att sommarsjälen står att finna i de anspråkslösa sysslorna eller varför inte på utedasset. Där kan jag sitta och lyssna på getingarna som surrar i mörkret under min framåtlutande kropp. Där kan jag bläddra i gamla Bustertidningar, låta tankarna vandra från tuva till tuva, från det lilla till det stora. Där kan jag filosofera över livsfrågorna. Ska jag använda grillkol eller briketter? Vad är kärlek? Hur tillförlitlig är en tiodygnsprognos? Har själen ett evigt liv? Vad har fästingarna för roll i näringskedjan?
Utedasset är för mig som Bodhiträdet var för Siddharta Gautama.
Sitter jag tillräckligt länge så somnar benen.
Sitter jag en stund till så kanske jag kommer fram till sanningen om lidandets orsak.
Och sitter jag kvar alldeles för länge så är det snart dags att återgå till jobbet.
På tal om lidandets orsak.