En härligt besvärlig kväll med Wägner och Knutson

Häromkvällen hade jag glädjen att gå på ett klassiskt och bildande föredrag på Arbetets museum i Norrköping.

Krönika 19 november 2021 08:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vid möteslokalen invid restaurang Vy på museets sjätte våning mötte Kerstin Strand från Finspång. Hon är ordförande i Ellen Key sällskapet som tillsammans med ABF och Arbetets museum arrangerade föredraget. 

Kvällens föredragshållare på var ingen mindre än författaren och journalisten Ulrika Knutson. Hon talade med anledning av att det just denna november har gått hundra år och två månader sedan de första kvinnorna valdes in i Sveriges riksdag av en väljarkår som för första gången bestod av både kvinnor och män. Ulrika Knutsons ingång i ämnet var hennes bok "Den besvärliga Elin Wägner", en tegelsten som gavs ut på förlaget Historiska Media 2020. 

Journalisten och författaren Elin Wägner levde mellan 1882 och 1949 och lyckades under sitt arbetsnarkomaniserade liv med en rad bedrifter. Trots att fadern som var rektor på läroverket i Helsingborg nekade henne att läsa vidare efter flickskolan så valdes hon 1944 in i Svenska Akademin. En framgång som dittills endast en kvinna före henne lyckats med: Nobelpristagaren Selma Lagerlöf. Vid den här tiden var Akademiledamöterna högt utbildade människor; överlag professorer. Och där slog sig Elin Wägner in som kvinna med enbart en sekreterarskola i sitt utbildningsbagage.

Ulrika Knutson är en gudabenådad föredragshållare. Spränglärt, bildat, politiskt och roligt öser hon ut iakttagelser och berättelser om Elin Wägner och hennes tid. Wägner var den första kvinnliga journalisten i Helsingborg; en karriär som senare ledde henne till Dagens Nyheter, till den kvinnliga rösträttsrörelsens husorgan Idun och till de journalistiskt drivna succeromanerna "Pennskaftet" och "Norrtullsligan". I unga år, berättade Ulrika Knutson, råkade Elin Wägner ut för ett "fäben" till karl som lurade och bedrog henne å det grövsta. (Fäben är skånska för skurkaktiga karlslokar) Hon gick in i en djup depression och ordinerades sängliggande vilket anordnades hos en släkting i Småland där det fanns plats och utrymme för sådant.

Som åhörare dras man in i Ulrika Knutsons berättelser om Elin Wägner, Ellen Key, Selma Lagerlöf och andra ikoner i litteraturen och i samhällsomvandlingen från det sena 1800-talet och framåt. Publiken var verkligen med på noterna. Följsamt blir vi framför Knutsons talarstol en del av föreställningen med våra glittrande blickar, förtjusta fniss, instämmande nickar och stödjande bifallsmummel. Det är en fin stund. Och en besvärlig stund. För Elin Wägner var besvärlig. Och Ulrika Knutson är inte obesvärlig hon heller. Vilket är det som fascinerar och fängslar.

Elin Wägner kom ganska sent (1908) in i den kvinnliga rösträttsrörelsen. Hon hade nämligen betänkligheter. Absolut inte mot att "kvinnor skulle vara subjekt i sina liv" ekonomiskt, erotiskt, socialt och politiskt. Där var Elin Wägner pådrivande. Däremot var hon skeptisk till den stora tilltron till att själva "rösträtten" skulle förändra så mycket: "Röstningen är enbart en metod som inte säger något om hur samhället kommer att bli", sa Wägner och lade en besvärligt gnagande sordin på feststämningen efter rösträttsframgången.

"Hon anade kanske redan då de besvär som demokratin har att tampas med nu med svagt förtroende för politikens partier och starka känslor av utanförskap i delar av befolkningen?", funderade Ulrika Knutson. Besvärliga människor är jobbiga och samhällsnyttiga. Ulrika Knutson och Elin Wägner är därvidlag ett härligt radarpar.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa