Då jag föredrar att inte alltid behöva känna mig uppkopplad, jag vill se det jag hör och samtidigt då förstås; höra det jag ser, förundras jag över den nya tidens behov av just detta: att vara uppkopplad. Larmrapporter talar om att många barn nu börjar känna sig åsidosatta, ja bortglömda av sina föräldrar som ständigt måste ha sina mobiltelefoner till hands.
Jag trodde i min enfald att det var barnen som till varje pris kände sig tvungna att använda sig av dessa uppkopplingsapparater, i många fall visar det sig att föräldrarna, inte alla tack och lov, är dom största syndarna. Nu är det så att jag inte alls vill bortförklara telefonens stora betydelse, jag äger själv en liten rackare som jag dock bara använder när den behövs. Dock inte samtidigt som jag rattar bilen, hur sjutton kan folk vara så tanklösa att man både pratar i mobilen samtidigt som man skall vara uppmärksam på trafiken omkring. Till och med skriver sms! Inte undra på att man mer och mer ser nerkörda mitträcken längs våra vägar. En annan sak som förbryllar mig är den oerhörda nedskräpningen längs våra vägar.
Det är flaskor, burkar, och det allra värsta: alla plastprodukter. Människan är ju i det stora hela en intelligent varelse, hur har det då blivit så här att vi inte tänker på det viktigaste vi har: vår stackars moder jord som vi borde vara så rädd om, och vi borde ju naturligtvis vara lika rädda om våra medmänniskor. I den meningen anser jag mig själv inte vara främlingsfientlig, jag är i grund och botten väldigt intresserad av främmande människor jag möter och ibland är det väldigt enkelt; man börjar samtala med någon helt enkelt. Och oftast blir den främmande väldigt glad över det oväntade samtalet och det oavsett om personen ursprungligen kommer från Georgien, Iran, Syrien, Chile eller är infödd Gusumbo!
Man önskar ibland att människor i höga maktpositioner och även människor med jag-tänkande tog sig tid att läsa några av Tage Danielssons funderingar, världen skulle strax bli lite snällare! En sann humanist och samtidigt en fantastisk humorist, saknad.
På min landsväg konstaterar jag vidare, ej uppkopplad; snarare frånkopplad och därmed avkopplad att det jag nu ser är en tillvaro som så sakteliga går mot en ny sommar efter en lång och lite tråkig vinter. Nu kvintileras det i träd och buskar, blommorna tittar upp igen och värmen skall snart återkomma. Tranorna ropar i himlens höjd: Nu är vi tillbaka igen!
Och snart skall jag hänga upp min hängmatta, ligga där och titta upp i himlen och bara: njuta!
Lev väl!