Döden är inget hinder för den som minns sin livmoder

Peter Stormare - här fotad i samband med lanseringen av en norsk film för längesedan - är en hårt arbetande konstnär med andliga djup och höjder. Boken om Pojken från Arbrå är en dramaturgisk fullträff, anser Folkbladets Widar Andersson.
Peter Stormare - här fotad i samband med lanseringen av en norsk film för längesedan - är en hårt arbetande konstnär med andliga djup och höjder. Boken om Pojken från Arbrå är en dramaturgisk fullträff, anser Folkbladets Widar Andersson.

Pojken från Arbrå börjar sin fyrahundranittiofem sidor långa vandring 1953 i Arbrå i Hälsingland där Peter Stormare växte upp och där han ännu hette Storm i efternamn.

Krönika 16 november 2023 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ny bok

Bok: Stormare– Pojken från Arbrå

Av: Peter Stormare

Redaktör: Anna von Koch

Förlag: Bokfabriken 2023

Där i starten är boken ungefär som vilken bok som helst där en senare i livet berömd sjuttioåring berättar om sitt liv. Kul att läsa för oss som varit i Arbrå. Mindre kul för andra. Men den där "här har vi ytterligare en memoar formulär 1 A" känslan håller bara i sig några sidor. Arbrå är viktigt för Peter Stormare. För oss som läsare blir Arbrå dock mer berättelsen om en start än berättelsen om en ort. Peter Stormare är en stor skådespelare; visst är det så. Tänk till exempel "Fargo", "Armageddon" och "The Big Lebowski". Men framförallt är han en gudabenådad regissör och dramaturg. Till och med bättre än Ingmar Bergman säger Ingmar Bergman i boken.

 "Jag är inte särskilt lyckad", skriver Peter Stormare ärligt och rättframt och utan att alls vara ute med den falska blygsamhetens håv. Däremot har "jag aldrig varit rädd för att misslyckas", skriver han. Och det stämmer. Tänk dig att säga ja till att regissera en opera i Japan utan att någonsin ha sett en operaföreställning på riktigt? Och utan att kunna ett ord japanska? Det gjorde Peter Stormare. Och det blev en "hejdundrande succé". Vilket mycket har blivit för honom. Boken som släpps just idag kommer nog också att kunna räknas in i Stormares rad av succéer. 

"Pojken från Arbrå" är som en sinnrikt och konstnärligt regisserad teaterföreställning på Dramatens stora scen; där Peter Stormare såväl har arbetat som extraknäckande bakom-scenen-fixare, som skådespelare och som regissör. En pjäs, en film, en opera, ett drama behöver ha en start, det fordras presentationer av de inblandade aktörerna, det vill till en intrig som driver handlingen framåt, där finns ofta ett antal sidointriger inlagda i handlingen och det krävs ett slut; en upplösning av något slag. Det är det som kallas för dramaturgi. 

Arbrå är starten i Peter Stormares bok. Den starten återkommer då och då; gör sig påmind på olika sätt: Mamma och pappa, brodern, kompisar, hälsingar, Orbaden, Bollnäs, ungdomskärlekarna, musikbanden och även "Rösten" och demonerna har sin startplatta i Arbrå.

Bokens dramaturgi är så långt ifrån att vara fyrkantig eller statisk som det bara är möjligt. Peter Stormare och redaktören Anna von Koch har verkligen gjort ett proffsigt arbete med att skapa ett intrigflöde i boken som än går hit och dit om ett liv som än går hit och dit. I en mängd små berättelser tackar Stormare alla de människor som har gjort bra saker för honom under livets gång. Och det fåtal människor han nämner som har gjort honom illa får sina raka slängar av sleven. En och annan chef och skådis på Dramaten lär rodna under sminket när boken släpps.

Peter Stormare är snäll; så känns det. Han är också enormt arbetsinriktad. Vilket behövs för en konstnär och artist av Stormares kaliber som har farit och far mellan Tokyo, Los Angeles (där han bor), London, New York och Stockholm för att regissera, agera, turnera, musicera och filosofera. Den som vill vara artist av hans format; den får inte vara lat. 

Visst går livet i boken lite hit och dit. Men i grunden vet vi ju att såväl livet som boken går från en början och mot ett slut. Peter Stormare uppehåller sig mycket vid slutet/döden och en hel del vid början/födelsen. Hans första minne (sidan 12) är från ett besök hos farmor och farfar på Frejgatan i Sandviken: "Det var en enkel kåk, två våningar med fattiglappar på utsidan. Jag vet att det var i juni 1953. Jag befann mig i min mors livmoder.Jag kunde se ljuset genom allt det grumliga."  På sidan 492 kommer den sedan länge döde Ingmar Bergman på besök till Stormare: "Det räcker bra nu, Peter. Det är en konst att inte säga för mycket, serru", säger Bergman och lägger sina armar runt Peters skuldror. 

Jag skulle vilja säga att bokens huvudintrig är "kampen mot tvivlet." Här har Peter Stormare skapat en förändrande lärobok. Han står utan prut upp för sin tro och för sin andlighet. "Rösten" vägleder honom i svåra stunder. Andligheten ger honom och boken en dimension som lyfter alltihop till mer spännande höjder. Och precis som sin far (73 år) och Ingmar Bergman (89 år) så vet Peter Stormare när det är dags för honom att "gå över täkta" som de gamla sa i Hälsingland: Jag kommer att dö när jag är 91", skriver han i boken. Dö men ändå leva. Det är pojken från Arbrå det. 


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa