Nyligen såg jag "Helmut Newton: The Bad And The Beautiful" om den legendariske fotografen som gick bort 2004. Ett år som numera och trots allt är 17 år bort och mycket har hänt med världen, framförallt i hans bransch. Newton är idag mest känd för sina provokativa bilder på kvinnor/kvinnliga modeller som chockade världen när han verkade. Den som levde på 1990-talet vet ungefär hur ett sådant foto brukade se ut. Efteråt reflekterade jag över vad jag sett och huruvida dokumentären kunde klassas som "bra". Vad jag märkte var att filmen har en berättarstil som påminner om ett inslag i "Kulturnyheterna". Inte något dåligt i sig men inte heller en markör för någon slående dokumentär som stannar kvar hos publiken.
Genren har haft ökande popularitet under 2000-talet. Om jag spontant ska nämna dokumentärer som tagit mig med storm fladdar följande förbi: "Searching For Sugar Man", "Amy", "Inequality For All", "Bobby Fischer Against The World", "The Cove", "Farenheit 9/11" och "Roger And Me". De har flera saker gemensamt. Ett dramatiskt tilltal där berättelsen rör sig framåt. Överraskningar i flera av fallen som skakar om tittaren. Karismatisk eller annorlunda person i centrum. Utforskande av djup, även om de gör det på väldigt olika sätt. De tar oss med på resor vare sig det är händelsekedjor eller djupdykning i historien. Om jag då jämför med dokumentären om fotografen Helmut Newton så räcker inte att berätta lite om en person.
Helmut Newton var på intet sätt en ointressant person. Även om hans liv saknade dramatisk tragedi såsom i Amy Winehouses fall finns definitivt stoff för en spännande film. Något annat som särpräglar välgjorda dokumentärer är tydliga vinklar som får ta plats. Trots allt är det en filmskapare/regissör som vill något med sitt verk, något mer än att rapportera. Newton växte upp i Tyskland som jude. Han var tonåring när Hitler tog makten. Han lämnade Tyskland innan han behövde fly men under filmen nämner fotografen om riskerna som fanns i vardagslivet. Vi får också inblick i hans första jobb som fotoassistent hos en fotograf som senare avrättades i koncentrationsläger. Sedan slog han igenom på 60-talet när den sexuella revolutionen sammanföll med fotografens intresse för kvinnokroppen som konstverk. Dessa exempel är några få på hur omvälvande och ombytligt hans långa liv blev. Ändå känns inte filmen så. Exempelvis lägger regissören mycket tid på att visa när han fotograferar sina objekt. För en dokumentär på en och en halvtimme stjäl valet tid från hans extraordinära liv. Någon kan naturligtvis invända att Newton gått bort och att göra dokumentär om honom är klart svårare. Bobby Fischer hade gått bort när den utomordentligt gastkramande och fascinerande dokumentären om honom blev gjord. Det finns kreativa sätt att komma runt oförmågan att prata med en specifik person. En "kändis" som Helmut Newton tycker många något om.
En bra dokumentär behöver göra många saker men något som inte skiljer den från någon annan genre av film, den behöver beröra. Hur en filmmakare berättar påverkar hur mycket vi berörs.
Sevärt: "Just Mercy" om advokaten och aktivisten Bryan Stevensons första stora fall.
Fundering: Har nyligen sett "Dom i Nürnberg" och förvånas över att Maximillian Schell fick sig en Oscar medan Burt Lancasters både explosiva och implosiva spel inte belönades.