Det var en lugn söndag som passerade för mig. Tråkiga bestyr som städning som bröts av med bio och slösurfande. I ett flöde som jag lät rulla framför mina ögon kom en bild på en man i tårar. Han höll i en brödbit, förpackad i aluminiumfolie. Hans ansiktsuttryck skrek av förtvivlan. En utsträckt liten hand vid hans kind, som försökte trösta pappan. Bilden illustrerade, och förmedlade, hur det är att förlora allt för att sedan komma till ovisshet.
Under hösten har fler och fler röster höjts för att vi måste göra något åt flyktingsituationen. Med det sagt, stänga gränserna. Att Sverige inte ska låta fler människor komma hit. Att vi måste sluta vara världens samvete. Personer som har lyckats förtränga verkligheten och koppla ifrån sin empati. Som inte sätter sig själva i samma situation. Som hellre demoniserar de som flyr för att slippa känna. Till och med när Frankrike råkade ut för terror, som är vardag i Mellanöstern, blev reaktionen från många att attackera migranter. Man kunde kanske önskat att människor äntligen insåg hur exempelvis syrier har det. Men nej.
Jag förstår att en del känner rädsla inför att verklighetens förändras. Jag förstår också att något som särskiljer sig från det vanliga kan uppfattas hotfullt. Läget är ansträngt för vissa delar av samhället. Min förståelse går inte så långt att jag har mage att sitta i min bekvämlighet och döma ut andra till livsfara och misär. Självklart vore det bra om alla länder i världen bidrog och hjälpte människor i nöd.
Vad som också är klart är konsekvenser av olika handlingar. Västvärlden har haft en hand i Mellanösterns politik i många år, långt innan senaste Irakkriget. USA och Storbritannien har valt att aktivt gå in och ta bort demokratiskt valda politiker. Blodet droppar från flera delaktiga regeringars händer. Vårt samvete är inte rent. Att vi i alla fall kan erbjuda tillflykt känns inte svindlande generöst.
För flera år sedan intervjuade jag en enhet i Norrköpings kommun på vård- och omsorgskontoret. Enheten hade bekostat en första hjälpenkurs för alla medarbetare. En kvinna förklarade att kunskapen inte enbart är användbar på jobbet utan även i samhället i stort. Jag frågade om det var deras ansvar att finnas där för alla. Hon svarade snabbt:
”Varför skulle det inte vara vårt ansvar?”.
Den här typen av attityd är vad vi behöver i samhället. Vi kan inte stänga ute andra när de är i nöd. Människor lever helvetet på jorden, vi kan inte blunda.