När man blir tillräckligt gammal blir man ensam. Vännerna dör, en efter en. Livskamraten dör. Var femte svensk saknar en nära vän, läser jag någonstans. Ensamhet är något mycket vanligt. Det bör ha skrivits ganska mycket om den.
En bra text om ensamhet hittar man i Lars Forssells pjäs Haren och vråken där Fredman säger:
"Ni är ensamma allihop. När ni födas och när ni dö. Vi har alla legat där ensamma och badat… upp och ner säger di… i fostervattnet i vår moders liv! Det var tryggt, mina barn, men det var ensamt. Vad förnummo vi därinne? Röster utifrån som vi inte förstodo, där – ett mummel, där – ett viskande kärleksord, där ett skrik, där ett vrål, där ett brunstigt stön! (…) Där lågo vi och skvalpa i vår moders kved, som skeppsbrutna i en dyning… hjälplösa… fullkomligt hjälplösa… utlämnade åt livets nyck!"
Författaren Peter Mosskin har funderat kring en av vårt lands mest populära tavlor, den på den ensamme fiskargubben: "Grått skägg, pipa, blåskjorta och sydväst, obestämda moln i bakgrunden – inte en antydan om hur livet varit. Snart försvinner han mot horisonten, ensam, tyst och stark. Har hans son drunknat under fiske? Har hans fru varit otrogen? Dog hans mor ensam och övergiven på ålderdomshemmet? Eller var allt bara hejans jävla kul här på jorden? Han saknar karaktär. Var ha god? Var han snål? Älskade han barn? Slog han sin hund? Skänkte han en del av fångsten till pensionerade fiskare?"
Nej, han sitter där på tavlan och är bara ensam.
Hur ensam var den store skådespelaren Georg Rydeberg i slutet av sitt liv? Han som hittades först en månad efter det han dött – för att ingen hade saknat honom.
En dag satt jag på min toalettstol och stirrade ner i golvet och begrundade min ensamhet. Då fick jag syn på en liten insekt som kom springande över golvet. Min första impuls var att sätta foten på den. Men så uppfattade jag att den talade till mej. Inte med någon röst men med sitt kroppsspråk.
– Se på mej! sa den. Se så pigg och glad jag är. Inte vill du väl trampa på mej, Och göra mej illa och kanske döda mej. Du har ju inte så många att umgås med nu för tiden…
– Nej, sa jag. De festa av mina bekanta är döda. Ju äldre man blir, desto färre vänner har man i livet.
– Nu har du ju mej, sa den lila krabaten. Jag finns alltid kvar om du inte trampar på mej.
Jag satt på min toalettstol och kände mej ensam. Då kom det en liten insekt springande övar badrumsgolvet. Och jag kände plötsligt att jag inte var ensam. Vi var två där i badrummet. Jag reste mej och gick till datorn och skrev en novell om den upplevelsen.