För alla som kan sin geografi Àr det sjÀlvklart att Ryssland Àr en del av Europa. GrÀnsen gÄr som bekant vid Uralbergen.
Men vi kan lika gĂ€rna se Europa som en kulturell avvikande halvö pĂ„ den Asiatiska kontinenten. PĂ„ grund av floder och berg skapades detta âVĂ€st-Asienâ med attityder, myter och praxis som lade grunden för sĂ„vĂ€l demokratin som kapitalismen.
Geografi kan forma ett lands kultur och politiska tradition. Och de traditionella tankemönstren hÀnger med under Ärhundraden och pÄverkar dagspolitiken.
Det Àr en vanlig schablon som vi ibland vrÀker ur oss, att fler borde lÀsa historia. Men risken med detta Àr att historieberoendet kan hÄlla folk fÄngna i en vanförestÀllning. De fÄr en minskad förmÄga att se verkligheten som den Àr.
Kort sagt. För mycket historia kan bli en belastning om den skapar filter som tar bort en klarsynt verklighetsuppfattning.
PÄ sÄ sÀtt kan den som Àr rÀtt okunnig om historia vara att föredra, eftersom det Àr nÄgon som inte försöker ta sig framÄt med ett mentalt slÀpankare.
Vad har detta dÄ med Rysslands eventuella Europastatus att göra?
Jo, den nuvarande ryska utrikespolitiken kan ses som ett historiskt arv sedan lÄngt tillbaka. Ibland söks rötterna Ànda tillbaka till Ivan den FörskrÀcklige. Han lade grunden för en rysk tradition om att landet behöver göra stÀndiga erövringar för att sÀkra sin nationella överlevnad.
Exempelvis skrev författaren och den pessimistiske filosofen Cioran 1957, att Ivan var âurbilden av en mardrömâ, âen korsning av Mongoliet och Bysansâ. (âHistoria och utopiâ, Bokförlaget Faethon, 2022)
Denna disposition har förstÀrkts av att landet stÀndigt invaderats av arméer frÄn olika hÄll, först frÄn öst och syd, sen frÄn vÀst.
Dessutom, och det menar fler Ă€n Cioran, uppfattar sig ryssarna som de rĂ€tta arvtagarna till Romarriket och den âsannaâ kristendomen.
Ryssarna har genom den ortodoxa kyrkan gjorts immuna mot en verklig modernisering:
âDen ortodoxa kyrkan har sĂ„lunda tvĂ„ ansikten - Ă„ ena sidan har den bemödat sig om att söva massorna, Ă„ den andra bistod den tsarerna, vĂ€ckte deras ambitioner samt möjliggjorde enorma erövringar i den passiva befolkningens namnâ, skriver Cioran.
Den geografiska dispositionen för Ryssland skulle med detta synsÀtt kunna förklara deras handlingar. Den frÀmsta drivkraften sitter inte i huvudet pÄ Putin. Det Àr inte sÄ, att hade han bara blivit ammad ordentligt av sin mamma, eller fÄtt mer terapi i ungdomen, sÄ hade kriget inte intrÀffat.
Det Àr inte sÄ enkelt att han och hans medbrottslingar bara vill ÄterupprÀtta Sovjetunionen. De följer en tradition om att stÀndigt vara pÄ sin vakt gentemot en lömsk omgivning.
Ăr det nĂ„got som sitter i Putins huvud sĂ„ Ă€r det den ryska uppfattningen att vara omgiven av fiender som försöker krossa Ryssland. Denna tradition kan nĂ„gra kalla förföljelsemani, andra historisk lĂ€rdom.
SÄ frÄgan Àr egentligen inte om Ryssland Àr en del av Europa eller inte. Utan vad de sjÀlv vill. Och som det ser ut nu, Àr det uppenbart att de inte vill ha med Europa att göra. Det senaste Äret har vi sett hur de istÀllet kommenderas av sina gamla hjÀrnspöken.
Och vi hÀr hemma i Sverige fÄr försöka se om vi ska betrakta ryska ledare som vÄra tillfÀlligt förvirrade vÀnner eller en samling moderna bysantiska erövrare.