För alla som kan sin geografi är det självklart att Ryssland är en del av Europa. Gränsen går som bekant vid Uralbergen.
Men vi kan lika gärna se Europa som en kulturell avvikande halvö på den Asiatiska kontinenten. På grund av floder och berg skapades detta ”Väst-Asien” med attityder, myter och praxis som lade grunden för såväl demokratin som kapitalismen.
Geografi kan forma ett lands kultur och politiska tradition. Och de traditionella tankemönstren hänger med under århundraden och påverkar dagspolitiken.
Det är en vanlig schablon som vi ibland vräker ur oss, att fler borde läsa historia. Men risken med detta är att historieberoendet kan hålla folk fångna i en vanföreställning. De får en minskad förmåga att se verkligheten som den är.
Kort sagt. För mycket historia kan bli en belastning om den skapar filter som tar bort en klarsynt verklighetsuppfattning.
På så sätt kan den som är rätt okunnig om historia vara att föredra, eftersom det är någon som inte försöker ta sig framåt med ett mentalt släpankare.
Vad har detta då med Rysslands eventuella Europastatus att göra?
Jo, den nuvarande ryska utrikespolitiken kan ses som ett historiskt arv sedan långt tillbaka. Ibland söks rötterna ända tillbaka till Ivan den Förskräcklige. Han lade grunden för en rysk tradition om att landet behöver göra ständiga erövringar för att säkra sin nationella överlevnad.
Exempelvis skrev författaren och den pessimistiske filosofen Cioran 1957, att Ivan var ”urbilden av en mardröm”, ”en korsning av Mongoliet och Bysans”. (”Historia och utopi”, Bokförlaget Faethon, 2022)
Denna disposition har förstärkts av att landet ständigt invaderats av arméer från olika håll, först från öst och syd, sen från väst.
Dessutom, och det menar fler än Cioran, uppfattar sig ryssarna som de rätta arvtagarna till Romarriket och den ”sanna” kristendomen.
Ryssarna har genom den ortodoxa kyrkan gjorts immuna mot en verklig modernisering:
”Den ortodoxa kyrkan har sålunda två ansikten - å ena sidan har den bemödat sig om att söva massorna, å den andra bistod den tsarerna, väckte deras ambitioner samt möjliggjorde enorma erövringar i den passiva befolkningens namn”, skriver Cioran.
Den geografiska dispositionen för Ryssland skulle med detta synsätt kunna förklara deras handlingar. Den främsta drivkraften sitter inte i huvudet på Putin. Det är inte så, att hade han bara blivit ammad ordentligt av sin mamma, eller fått mer terapi i ungdomen, så hade kriget inte inträffat.
Det är inte så enkelt att han och hans medbrottslingar bara vill återupprätta Sovjetunionen. De följer en tradition om att ständigt vara på sin vakt gentemot en lömsk omgivning.
Är det något som sitter i Putins huvud så är det den ryska uppfattningen att vara omgiven av fiender som försöker krossa Ryssland. Denna tradition kan några kalla förföljelsemani, andra historisk lärdom.
Så frågan är egentligen inte om Ryssland är en del av Europa eller inte. Utan vad de själv vill. Och som det ser ut nu, är det uppenbart att de inte vill ha med Europa att göra. Det senaste året har vi sett hur de istället kommenderas av sina gamla hjärnspöken.
Och vi här hemma i Sverige får försöka se om vi ska betrakta ryska ledare som våra tillfälligt förvirrade vänner eller en samling moderna bysantiska erövrare.