Det är förstås lätt att hålla med om att det allmänna ibland lägger pengar på sådant som folk lika gärna kunde betala själva. Eller att beslutsfattarna fallit till föga för diverse påtryckningar från olika särintressen, som hittat något oomkullrunkeligt argument till varför just de ska få mjölka det allmänna på pengar.
Därför är det ett viktigt uppdrag som exempelvis en finansminister har att se till att statens pengar inte används mer än till det som är nödvändigt.
Men samtidigt bör vi också pröva tanken om att höga skatter kräver onödiga utgifter. Till att börja med är det förstås så, att om folk och företag ska känna det legitimt att betala en rejäl skattesats, så förväntar de sig också att något ska komma tillbaka.
Ett system där folk lämnar ifrån sig en stor del av vad de tjänar fungerar bara om det sker en ”återbetalning” i form av fungerande rättsväsende, skolor, sjukvård etc.
En välfärdsstat kan inte enbart bygga på människors solidaritet. Det finns inget utvidgat samhällssystem som enbart kan rulla runt på folks offervilja. Utan det kräver ”reciprocitet”, alltså en ömsesidighet där den som bidrar också får något tillbaka.
Men det är inte bara det väsentliga i ett stort gemensamt system som folk förväntar sig ska fungera, utan också sådant som är extravagant. Guldkanten på tillvaron, helt enkelt. Sådant som kan tyckas vara oviktigt som kommunalt stöd till bowlinghallar, regionteatrar eller statliga satsningar på barnkultur, har egentligen den psykologiska effekten att folk vid sidan om djupa suckar över skatterna, också ser fördelarna med att det allmänna har många järn i elden.
För att ett system ska betraktas som rationellt räcker det inte med att argumentera för det som är rationellt och rimligt – exempelvis statens satsningar på forskning, transportsystem, polis och sjukvård – utan även det ”onödiga” måste av folkpsykologiska skäl få en släng av sleven.
De ledare som historiskt bjudit på ”bröd och skådespel” har inte varit dumdristiga, utan agerat strategiskt klokt för att säkra sitt maktinnehav.
Onödiga kommunala utgifter som exempelvis ett bidrag till en boulebana är ett exempel på en folkpsykologisk nödvändighet.
Skattebetalaren tycker nämligen att till det självklara som stat och kommunerna också är att finansiera trevliga kommunalparker liksom lättillgängliga nationalparker. Och nästan alla som betalar skatt får också tillbaka något mer, utöver det ”väsentliga”. Något som förvisso skulle kunna betalas ur egen plånbok, men som nu ses som en slags bonus, ett tack för goda insatser.
Ett fungerande system måste värna sin legitimitet, inte enbart den rationella legitimiteten, utan den folkpsykologiska.
Jämför gärna detta med hur vanliga handel försöker övertyga folk om att köpa en grill för 7 tusen kronor: Du får ett set med grillvantar på köpet om du slår till bums! Det är givetvis fullständigt knasigt resonerat, men det fungerar. Och det gör det också om det allmännas ”onödiga” utgifter förr eller senare också ger alla en liten återbetalning i form av tjänster eller nyttigheter.
Detta borde alla som gnäller över att kommunerna öser pengar på diverse jippon, medeltidsmässor eller sporthallar reflektera över. Eller de som tycker att RUT och ROT kan avskaffas eftersom de främst utnyttjas av höginkomsttagare. Således. Höga skatter kräver onödiga utgifter.