Att kvinnor krävs skönhet och dragningskraft i film är inte direkt någon nyhet. Sedan konstformens start har män haft en bred variation av typer som fått ta sig an huvudroller. Kvinnor har däremot nästan bara ögongodis att falla tillbaka på. Vi har vant oss men ibland är persongallerierna väldigt orealistiska i jämförelse med verklighetens kvinnor. Även män är proportionerligt snyggare på film än i verkligheten. Men manliga skådespelare måste inte ha ett vackert ansikte eller idealmässig kropp. John Goodman, John Candy, Danny Devito, Tommy Lee Jones, John Malkovic, Philip Seymour Hoffman, Will Ferrell, John C Reilly. Listan kan göras lång på män vars främsta tillgång inte är ett vackert yttre men som slagit igenom. Kvinnor får istället "fula ner sig", men ändå måste någon veta att därunder finns Cameron Diaz eller Charlize Theron. Därunder finns en åtråvärd kvinna.
Cate Blanchett uttalade sig om precis det här i Indiewire nyligen. Hon tog exemplet när hon spelade drottning Elizabeth den första i England och hur regissören i fråga hade synpunkter på hur hon skulle ha utsläppt hår. Drottningens hår skulle svalla i vinden och vara vackert. Varpå Blanchett undrade om han hade sett bilder på Elizabeth eftersom det finns väldigt lite sådana. Blanchett var förmodligen för artig för att även poängtera att Elizabeth förvisso uppskattades för olika kvalitéer men någon skönhetsdrottning var hon icke. Inte heller någon i hennes släkt. Monarkernas linje har präglats av inavel och olyckligt formade ansikten (om vi ska tro målningarna på dem). Att insistera på att gestalta henne som en bildskön person bedrar historien och förminskar samtidigt människor till ett kön. Kate Blanchett fortsatte med att resonera att vissa manliga regissörer har ett behov av att själva känna attraktion till sina kvinnliga rollfigurer. Men, konstaterar skådespelaren, att det finns fler sätt att vara lockande än rent sexuellt. Det är något tragiskt att någon ska behöva påpeka det. Även tron att en film inte ska kunna räcka utan ett bombnedslag är tragiskt eller i alla fall en skymf mot filmkonsten i sig. Att skådespeleri inte skulle vara tillräckligt effektfullt i sig utan att vi skulle behöva se en sexuellt attraktiv karaktär för att bry oss.
Vid en eftertanke är problemet inte filmmakarnas i sig eller regissörernas. Deras önskemål bygger på en marknadsavdelning som gör undersökningar och yttre skönheten verkar dra till sig publik. Här uppstår frågan om hönan och ägget. Ser människor film för att de naturligt föredrar det vackra, eller har drygt 100 år av filmkonst lärt dem att efterfråga extern skönhet. Så länge regissörer insisterar på att fysiskt utmanade historiska personligheter ska skildras som skönheter kommer vi inte komma förbi det här. Precis som att kvinnor inte har ansetts vara självklara för många saker i samhället anses de fortfarande behöva vara kuttersmycken med magnetism. Idéerna om kvinnor på olika platser utmanades tills normen förändrades. Filmbranschen behöver utmana idén om att sexualitet är det viktigaste en kvinna kan ha med sig. Hoppet kanske är ute om dagens äldre generationer men vad sägs om att göra något för framtiden. Om vi ska vara cyniska så finns det pengar att tjäna i mångfald.