Min farmor Paulina var en klok kvinna. Hon konstaterade på sin halländska: ”Sittande fågel får inget, men flygande får nåt.” Så åkte hon 1957 till Amerika på passagerarbåten Kungsholm och hälsade på sina tre systrar. Hon klarade sig utmärkt med ett ord på engelska: Taxi!
Jag tog farmor på orden för ett par veckor sedan och gav mig iväg på en tågluffarresa längs en rutt som var upplagd på ett sådant sätt att den inrymde bostadsorter för vänner jag inte sett på flera år. Eftersom jag bott i flera olika länder under livsresans gång har jag glädjen att ha vänner på många ställen i Europa. Livet har även gjort mig något mer lyckligt lottad än mina farmor när det gäller språkkunskaper. Jag vill gärna dela med mig av några intryck från den här resan.
Jag inleder med att knyta an till farmors ordspråk om vad flytande och sittande fåglar kan förvänta sig att få. Under denna resa kom jag att befinna mig i fem olika trädgårdar i tre olika länder i centrala Europa och jag kunde med viss förundran konstatera att på många sätt är människans villkor lika, oberoende av land.
Ett exempel är att i alla fem täpporna sjöng den lilla rödhaken intensivt i det varma höstvädret. Så varierat han sjöng sen, allt från ett uppfordrande ”tje, tje, tje” till långa, skönt varierade och klingande haranger på sitt eget språk. Han är svår att upptäcka, i alla fall av att par äldre ögon, där han gömmer sig i buskaget.
Fast prata och svara honom det kan jag ändå. Så ibland sätter han sig helt öppet och stilla och låter sig beundras utan att sjunga. Han vill finnas där vi människor finns, han är trygg med oss och vår bevingade vän är bedårande självständig. Alla älskar rödhaken. Hona och hane ser likadana ut och sjunger likadant, så vilket kön man har att göra med, det vet man inte. Så varför skrev jag han här tidigare? Jag vet inte.
Ibland får man se upp när man är i utlandet. Hos goda vänner i Kilmacanogue (gaeliska) i Wicklow Mountains på Irland söder om Dublin kunde det ha gått riktigt illa eller så hade jag blivit renare än jag varit någon gång tidigare. I duschen hittade jag två flaskor att nyttjas för tvagning. På den ena maskulint svarta stod det MEN. Den kunde jag ju inte ge mig på. Den andra flaskan var stor och orange med ett sprutmunstycke. På den stod med stora bokstäver: Daily shower (Daglig dusch). Jag hade inga glasögon i duschen, så jag kunde inte läsa det finstilta. Dessutom tänkte jag att på Irland kanske man var nytänkande angående förpackning av duschtvål. Lite försiktigt sprutade jag ett par droppar av den orangea flaskan på mig och kände genast den skarpa doften av klor. Det var inte människohud som skulle ha "dagliga duschar" ur den flaskan. Den var säkert ämnad att användas på glasdörrarna i duschen. Inte så lite dum kände jag mig när jag tog tag i den svarta flaskan för män.
En dag på resan satt jag och åt hos min son och hans familj i Voorschoten i Nederländerna. Jag hade lagat soppa, gazpacho, och vi satt och småpratade och njöt. Jag satte nästan soppan i halsen när yngsta barnbarnet berättade om en händelse som nyligen inträffat i Groningen där hon studerar. Hon var hemma över helgen och hade mycket att tala om. När hon inte studerar så tillbringar hon den största delen av sin fritid i studenternas seglarförening, där hon är dj, står i baren och lagar mat till fester.
Nu är det så att i mina öron har ungdomar i alla länder ökat sin talhastighet, så ibland hinner jag inte uppfatta alla orden. Jag blev tvungen att fråga: ”Har jag uppfattat dig rätt? Var det så att det var en kille som blivit överförfriskad och hade somnat med huvudet på bordet? Och då hade en annan kille som också var lite dragen tagit fram sin snopp och lagt den på den sovandes huvud?” Jo, precis så var det, rätt uppfattat. Farmor baxnade osynligt. Det som hände sedan var att en tredje person tog ett kort med sin mobil på hela härligheten och la ut det på sociala medier. Fotot drogs tillbaka ganska fort när det uppmärksammades, men skadan var redan skedd.
Killen som så frimodigt hade tagit fram sitt organ blev av med medlemskapet i seglarföreningen och fick det inte lätt i livet ett tag. Som tur är så är nyhetens behag kort och en vecka senare fanns det andra foton att förfasa sig över. Medan jag satt och smälte det jag nyss hört, avhandlades annat smått och gott från Groningen. Kanske kommer det fler minnen. För min farmor hade rätt: Flygande fågel får alltid något.