I vanliga fall brukar jag avsluta med en resumé av filmåret som har varit. Inte helt ovanligt har det varit att lista årets bästa filmer. Men år 2021 symboliserar något annat och de vanliga rutinerna kring listor känns inte lika relevanta längre. Året som har passerat präglats av två saker i filmbranschen: ökentystnad och återgång. Framförallt var den verkligheten Norrköpings. Sent 2020 stängde båda biografer ner och öppnade inte förrän juni 2021. Sorgen över förlusten försvann och byttes ut mot eufori när glädjehormonerna sprang fritt i systemet. Därför känns det på något sätt fel eller otacksamt att gradera som årssammanfattning. Viktigast är att vi har biograferna och hela deras kedja tillbaka. Berg- och-dalbanan av nedstängning och öppning visar sig även i kvaliteten hos filmsläppen som stadigt gått uppåt ju längre året fortskridit. Helt enkelt har filmbolag släppt de produktioner de höll igen i hopp om att än en gång kunna fylla salongerna. I slutändan har min allmänna bedömning påverkats av året som har varit. Betyg 3 har förekommit mer frekvent och många betyg 4 har varit svaga sådana. Men i sig betyder inte det att året saknade riktigt värdefulla filmupplevelser. Kvardröjande tacksamhet över att bio har återvänt gör att jag kan acceptera riktigt låga nivåer just nu men vissa filmer har erbjudit mer än sin existens.
"Minari" är en film som var kritikerrosad, uppskattad av den breda publiken och gick hem i Oscar-kretsar. Medan senare års filmer om flykt och migration fokuserat starkt på resan har "Minari" sin blick på skapandet av liv i det nya. Förmänskligandet av familjen i berättelsens centrum är nyckeln bakom en så pass påverkande historia.
Familj eller avsaknad av den har varit en röd tråd i många av årets bästa filmer. "The Father" med Olivia Coleman och Anthony Hopkins tog sig en av de svåraste situationerna som kan drabba en familj. Far och dotter når inte varandra eftersom den åldrande och dementa fadern behöver mer än vad dottern har förutsättningar att ge. Michael Hanekes "Amour" från snart ett decennium sedan var mer förkrossande, men "The Father" är hjärtskärande för att den också ger hopp ibland. Året bjöd på ännu mer hjärtskärande i form av "Alltid nära dig" där en ung, ensamstående far med obotlig cancer försöker hitta ett hem för sin 4-åring. Uberto Pasolinis vackra gestaltning av kärlek har lämnat ett djupt avtryck i mig.
"Nomadland" var istället en film som inte bara berättade om bristen på närhet utan skildring av de människor som faktiskt väljer bort närheten självmant. Chloé Zhaos film blev bara bättre ju fler minuter av speltiden som hade gått. Vad som framstod som mörker förvandlades snart till nyanser och fler perspektiv.
Om dessa filmer alla karaktäriseras av sin lågmälda stil kom "Promising Young Woman" tidigt under sommaren med vibrationer av liv i varje bild/scen. I efterhand skulle jag använda ett ord för att beskriva den speciella upplevelsen: färg. Men skulle jag bli tvungen att välja en film från 2021 som jag tycker alla ska se skulle jag ge er "Quo vadis, Aida?". Jag mådde så dåligt, men det var så rätt.
Rekommenderad: Jane Campions "The Power Of The Dog" borde såklart vara biofilmer med sina vyer, berättande och gastkramande stämning. Du hittar den under streamingen.
Förhoppning: Ännu en film av Almodóvar är på väg till oss. Håll i er!