2022 skulle bli återhämtningens år. Efter två år av pandemieffekt på biografer världen över var förhoppningen att publiken skulle återvända. Men det är ingen lätt sak att uppnå när nya vanor har etablerats. Fler har blivit bekväma med att se film hemifrån när streaming-tjänster tidigt släpper filmer som går på bio. Priset på en biobiljett är heller inte nådig, även om upplevelsen är något helt annat än att se film från en soffa i bästa fall via en stor tv-apparat. Det är billigare med en enda tjänst för en hel månad än en enda film på bio. Branschen har haft oddsen mot sig länge. Från att tv blev standard i hemmen, till VHS-kassetter, till DVD-filmer till dagens tjänster som erbjuder många filmer för en prenumerationskostnad. Biograferna i Norrköping har nästan tagit igen sina förluster från pandemin. Procentuellt är inte tittarsiffrorna som 2019 men inte så långt ifrån heller. Det får anses vara goda resultat.
Filmbolag höll igen på filmer de trodde var storsäljare när pandemin pågick. Med den logiken borde 2022 inneburit en ovanligt stark repertoar. Var det så? Inte riktigt, 2022 är ett relativt vanligt år med några höjdare och en hel del medelmåttiga produktioner. Bland höjdpunkterna finns Kenneth Branaghs "Belfast" om uppväxt i konfliktmiljö, Maggie Gyllenhaals smärtsamma "The Lost Daughter", Kogonadas "After Yang", Ruben Östlunds "Triangle Of Sadness", Tarik Salehs "Boy From Heaven", Fernando León de Aranoas "Världens bästa chef". Förvånande nog två "svenska" filmer i toppen alltså. Om man nu kan kalla dem för svenska när det både talas andra språk och utspelas i andra länder. "She Said" av Maria Schrader kanske inte var komplett överväldigande, men ändock en annan film jag rekommenderar dig att se om du missat de bästa. Mariano Cohn och Gastón Duprat gjorde "Official Competition", en satirisk och annorlunda film du måste se. Penelope Cruz och Antonio Banderas totalt utblommade i sin bästa form. Jordan Peeles "Nope" stannade också hos mig, formellt en skräckfilm men med inga av svagheter som brukar karaktärisera just skräck. Både "Drive My Car" av Ryûsuke Hamaguchi och "Nitram" av Justin Kurzel var välgjorda men speciellt den senare med hög nivå av obehag. En kritikerfavorit som förbluffat mig är "The Northman" med hyllning av traditionell maskulinitet till den nivå att jag har undrat om inte regissören Robert Eggers driver med oss. En slags kejsarens nya kläder som av oförklarlig skäl, för mig, gick hem.
Statistiken säger att "Top Gun: Maverick" var årets film. Den tjänade in mest pengar och drog både nostalgiker och vardagsflyktingar till biograferna i massor. Följt av "Jurassic World: Dominion", "Dr Strange" och "Minionerna: Berättelsen om Gru". Drömma tillbaka är tydligen årets tema för den som vill uppnå framgång. Om man definierar framgång som mest sålda biljetter. Själv skulle jag säga att en unik historia, väl sammansatt, välspelat och omvälvande är framgång. En film du kommer ihåg år efter år är framgång. Men vi pratar ändå om en bransch, om pengar, om överlevnad. Utan "Top Gun: Maverick" kanske filmbolag inte har råd att bekosta "Official Competition".
Bäst just nu: Kore-eda har som vanligt belönat oss med ett drama, "Min vackra stjärna", som lämnar avtryck. Även när han inte är som bäst är han värdefull som filmare.
Sämst just nu: Att lokalpolitikerna överväger att göra staden fattigare genom besparingar på Cnema, baserat på osanna påståenden.