För att förstå det trauma som nyligen utspelades på en östgötsk skärgårdsö, bör jag nämna den nedärvda förbannelsen i att sakna lokalsinne. På 30-talet tappade min farmor bort min faster i de jämtländska blåbärsskogarna. Fastern hittades snart, men alla förstår fasan i att tappa bort sitt barn i skogen. Även min far saknar lokalsinne och har alltid tampats med oförmågan att förstå logiken med vägar och väderstreck. Förbannelsen drabbade även mig och åtskilliga gånger har jag gått, cyklat och kört omvägar för att hitta och än idag så är det 50 procents chans att jag går ut till rätt parkering när jag har handlat på Ingelsta shopping.
Med detta i bagaget begav jag mig till ön, tillsammans med barn och vänner. En härlig dag med lekande, harmoniska barn och fina samtal och skratt i goda vänners lag. Själen och anden var i fas, men för att fullborda treenigheten behövde kroppen stimuli. Jag snörade på löparskorna för en halvtimmes joggingtur. Då skulle jag i lugn och ro kunna pusta ut och bada innan kvällsgrillningen.
Ny miljö, snårig terräng, men … utan lokalsinne. Varningsklockorna slog, men jag invaggades i tron att ingen springer vilse på en ö. Dessutom skulle vandringsleden vara tydligt snitslad med orange färg. Att orange, genom immiga glasögon, lätt förväxlas med rött, var inget jag förutsåg. Rödfärgen markerade träd som skulle avverkas. Efter 25 minuters jogging, fattade jag det logiska beslutet att vika av från stigen för att ta mig hemåt. Problemet var bara att det inte fanns någon logik, eftersom jag redan hade förväxlat färgerna. Ett annat problem var att jag inte längre sprang på någon vandringsled, utan i snårskog, från det ena rödfärgade trädet till det andra.
Det dröjde dock innan jag kunde erkänna att jag var vilse. Bara en person utan lokalsinne kan nog fullt ut förstå den panikångest som då utspelade sig. Med sprutande stresshormoner och uppvaktad av envetna insekter, fortsatte jag det tröstlösa sökandet efter rätt stig. Känslorna växlade mellan vrede, skam, hopp, högmod och skräck. Jag liknade nog mest den plågade Karl Pilkington i Ricky Gervais produktion ”En idiot på resa”. Efter en omotiverad skrattattack föll jag in i en självömkande fas där jag funderade över vad jag skrivit i Vita Arkivet.
Törstig och sönderbiten fick jag ringa efter undsättning. Jag böjde på nacken och erkände mig besegrad av naturen. Min vän gjorde sitt bästa för att guida mig ut från djungeln och hade det inte varit för det geniala rådet ”Ha solen i ryggen och vattnet till höger”, så hade jag varit kvar i bushen än. Jag upprätthöll moralen genom att sjunga Kentas ”Just idag är jag stark”. Min räddare i nöden hade förstått allvaret och gett sig ut för att leta efter mig. Om det var Guds försyn vet jag ej, men när textraden ”Just idag är jag stark, just idag mår jag bra, jag förs framåt av kraftiga vindar” ekade genom skogen, dröjde det inte länge till våra vägar korsades.
Vägen hem blev en Eriksgata i lättnad, men när jag försökte omfamna mina barn så blev det nobben. Här var deras pappa tillbaka från dödsskuggans dal, men det enda jag fick höra var:
”Pappa, kom inte hit. Du luktar kobajs och hela du är täckt av flugor.”
Förödmjukelsens pris fick summeras i två löften:
Dels fick jag en veckas skogsförbud. Om jag behövde motionera så fick jag nöja mig med cirkellöpning på fotbollsplanen, under strikt övervakning.
Dels skulle jag svälja stoltheten och skriva en krönika om min lilla strapats.
Nu är det gjort…
… och det dåliga lokalsinnet har fått sin kvart i rampljuset.