"Läs igen!” Min kusin kunde verkligen inte tröttna när hon hade hört Flickan med svavelstickorna för första gången. Själv kunde hon inte läsa än, och jag är ett par år äldre – så kanske kände jag mig lite viktigt vuxen när jag fick göra det åt henne. Igen, igen och igen.
Hon har alltid haft en dragning åt det lite mörka, melankoliska. Ja, ända sedan barnsben! Så HC Andersens saga passade verkligen redan hennes unga smak.
En annan favoritbok som hon i princip lärde sig utantill – genom att bara lyssna – handlade om en liten flicka som mötte en hungrig varg i skogen. Nej, Rödluvan var det inte – för den här flickan var bara i skogen för att plocka äpplen, vill jag minnas. Men för vargen räckte det inte med äpplen för att stilla hungern, så flickan erbjöd till slut sitt lillfinger.
Vid ett tillfälle i boken (jag önskar jag mindes vad den hette!) ligger flickan i vargens mage och gråter. Otäckt för barn att läsa kan tänkas, men min kusin älskade just det här otäcka också. Och flickan grät så mycket att vargen blev tvungen att spy upp henne efter ett tag, så sagan slutade ganska lyckligt i alla fall.
Även om jag gärna högläste sorgliga och skrämmande böcker för min kusin som barn, föredrog jag själv mer stillsamt harmoniska sådana. Under en resa till Helsingfors kom jag över en lite tjockare bok av brittiska Jill Barklem. Vilka makalösa illustrationer! De kan jag titta på länge än idag. Bilderna är så detaljerade och vackra. Möss på Björnbärsstigen har förmänskligats – med kläder, syltförråd och öppna spisar där de bor i trädstammarna. (Ett hett tips: bildgoogla författarnamnet!)
Småfolk har alltid fascinerat mig. Som småtrollen i den gamla julkalendern Trolltider, Tummelisa och Nils Karlsson Pyssling. Finns det kanske något småkusligt över dem också? Nja, kanske mer mystiskt än kusligt. Av Jill Barklem minns jag mest en känsla av mysig hemtrevlighet och fest. Mössen gjorde mig glad.
Och jag har tyckt att det var lite märkligt av min kusin att som liten fastna för just Flickan med svavelstickorna där huvudpersonen dör. Och den där varghistorien där flickan blir uppäten. Men som Astrid Lindgren har sagt: ”Döden och kärleken är det stora människan upplever, det intresserar alla åldrar. Man ska inte skrämma barn till ångest, men de behöver likaväl som en vuxen uppröras av konst.”
Kanske tror man ibland för lite om vad barn klarar av, och visst är alla olika. Idag är i alla fall min kusin själv förälder, och kanske är det snart hennes lilla son som säger: ”Läs igen!”