Förra veckan var det 20 år sedan attackerna på World Trade Center ägde rum i USA. Samma vecka kom nyheten att en fjärde "The Matrix"-film släpps i år. Julhelgen 2021 får den som längtat och hoppats äntligen se illusionen bli verklighet. Tanken var från början våren 2021 men pandemin gjorde att filmbolaget sköt upp premiären. Den första i serien kom 1999 i en värld där terrorattacken inte hade mörkat horisonten. Nästa upplaga, "The Matrix Reloaded", kom 2003, det vill säga i en värld där USA påstod sig ha vunnit kriget mot terrorismen och nu ville kriga i Irak. Orsakerna kan man diskutera men de beryktade massförstörelsevapnen fanns inte i Irak.
Vilket inte stoppade kriget och effekterna är synliga än idag. Nu har USA precis dragit sig ur Afghanistan och på något sätt satt punkt för två decennier av utrikespolitik av en viss karaktär. Talibanerna har återigen tagit makten i Afghanistan och det är som om ingenting har förändrats. Vare sig någon anser att amerikansk inblandning i regionen var något att applådera eller inte hade kvinnor i Afghanistan fått fler möjligheter. Men att det någonsin skulle ha varit fred i landet känns naivt att påstå. Så på något sätt har vår värld ändrats enormt, mycket har hänt sedan 1999 och samtidigt står vi kvar på samma plats. I den kontexten blir jag inte förvånad över att tanken på att resa bakåt i tiden med nya "The Matrix" tas emot med öppna armar. Vem drömmer inte om att gå tillbaka till en tid då vi inte hade stor polarisering eller en värld där politiker som Trump inte kunde bli valda? Vem vill inte ha en verklighet där George W Bushs ifrågasatta intelligens är allt vi behöver oroa oss för? Sent 90-tal var en tidsperiod där samhällsförbättringar hade slagit igenom samtidigt som motkrafterna inte riktigt fått utrymme. Oavsett hur världen faktiskt var fanns en känsla av att saker blev lite bättre med tidens takt. Förståeligt att sådant är åtråvärt.
Att filmen dessutom verkar leverera något som både är som förr och samtidigt förflyttat sig gör också publiken nyfiken såklart. Neo, spelad av Keanu Reeves, som tidigare lämnade den simulerade världen "The Matrix" verkar inte komma ihåg allt som hänt tidigare. När han träffar på Trinity minns de inte varandra annat än en känsla av något familjärt. Att inte ge för mycket information verkar generellt vara en strategi filmteamets marknadsföring har valt. Vilket såklart kan vara ett vinnande koncept om intresset är tillräckligt stort från början. Trots att uppföljarna till första "The Matrix" inte fick lika god kritik var påverkan av den första så kolossal att det goda minnet blev starkare än realiteten. Hoppet lever, så att säga. Samtidigt är Reeves mer populär än någonsin vilket hjälper fram Lana Wachowskis film. Numera är internet en starkare kraft än då vilket av olika skäl lett till att Reeves blivit allas älskling. Mitten av 90-talet var han mest känd som en medelmåttig skådespelare med fördelaktigt utseende. Nu överskrider han olika målgrupper. Ändå tror jag känslan att få vara i något som kändes som mer hoppfulla tider också spelar stor roll för den längtan som finns. För vi är trots allt emotionella varelser som ibland är logiska. "The Matrix Resurrections" spelar på känslosträngarna.
Bäst just nu: "The Father" är alldeles oavsett hajpen en fullträff.
Bottennapp deluxe: "After We Fell" är en förbluffande dålig ungdomsfilm.