"Bojkotta boken" muttrar en journalist på redaktionen. "Den går helt emot allt vad Stieg Larsson stod för. Han var en författare med integritet."
Den fjärde delen av Millennium-serien – "Det som inte dödar oss" – släpps idag i 26 länder, och lär ha sålts till 38 länder.
Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson har riktat hård kritik mot uppföljaren. Och författarens barndomsvänner Svante Brandén och Anders Lindblom kallar kommersialiseringen av Stiegs livsverk för "gravplundring" på DN Debatt.
Mot bakgrund av den infekterade arvstvisten så känns boken som ett väldigt girigt påhitt. Magen säger tveklöst att är ett övergrepp på Stieg Larssons verk.
De senaste turerna kring boken har nu handlat om att bara tio medier har fått möjlighet att förhandsläsa boken.
Intrycket blir att allt mer inom kultur- och nöjesjournalistiken följs åt av regler och förbud. Fotoförbud vid konserter, nu läsförbud och ja, vi har till och med blivit förbjudna att recensera lokala revyer. Men vi fick gärna komma och göra ett vimmel. Det gjorde vi inte.
Men, men. Man kanske borde man vänta med att döma, och läsa först. För det ska vi. En bojkott av årets mest hajpade boksläpp är inte ett alternativ.
Vi ska också komma ihåg att det inom litteraturen i alla tider har förekommit skribenter som gett sig in i andra författares fiktiva universum.
Idag förekommer också så kallad fanfiction flitigt på webben, där fans skriver egna fortsättningar – oftast på bästsäljande ungdomsromaner. Men fanfiction är en sak, och vad förlag väljer att ge ut är en annan. Fanfiction produceras av charmiga entusiaster, trollbundna av berättelsen, som drivs av en vilja av att dröja kvar i t ex Harry Pottervärlden. Den drivkraften har väl knappast David Lagercrantz?
Men var drar man gränsen för hur man får hantera andras figurer?
Den brittiska författaren Sophie Hannah handplockades för att återuppliva Agatha Christies privatdetektiv Hercule Poirot till deckarförfattarinnans 125-årsjubileum. Hon hade åtminstone hunnit kallna i graven och Hannah är en hängiven Agatha Christie-läsare. Även om jag gillar Sophie Hannahs spänningsromaner, så har Poirot-boken inte lockat mig. Imitation är imitation. Och... nej, den trinde och timide belgaren är inte lika spännande som Lisbeth Salander.
Vi har också Bengt Ohlssons "Gregorius" – en parafras på Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas. Trots att uppföljaren belönades med Augustpriset hamnar den ofrånkomligt i skuggan av originalet.
När det handlar om att värna om någons skapande tänker jag på Erik Chambert som snart är aktuell i Konstmuseets stora utställning. Hans barn har inte godkänt försöken att serietillverka faderns möbler med hänvisning till hans högt ställda krav på hantverksmässigt kunnande. Därför är han nu heller inte lika känd som de samtida formgivarna Bruno Mathsson, Josef Frank och Carl Malmsten. På gott och ont.
När det gäller att slå vakt om en författares verk går tankarna förstås också till Astrid Lindgren, vars familj fungerar som en mild skyddsmur kring hennes livsgärning. På Astrid Lindgrens Värld finns nu Pippi, Emil, Madicken och de andra. Men figurerna och dess världar hålls åtskilda, behandlas med respekt och man håller sig till författarens ord i möjligaste mån. Här uppstår aldrig någon mischmasch. Det fyllde mig med av en varm känsla vid mitt första besök i parken.
Den känslan lär inte infinna sig när paketet med Millenniumboken kommer.