Vad som driver oss till filmer skiljer sig åt. En skiljelinje är mellan de som vill ha realism och de som gläds mer åt det övernaturliga eller uppenbart fiktionella. Vissa vill att filmerna lägger sig så långt som möjligt från deras liv eftersom de tar till sig film som en form av verklighetsflykt. Vad som är och inte är realistiskt är ett perspektiv, vad som känns realistiskt och inte är ett annat. En skickligt berättad historia kan kännas äkta även när vi vet att innehållet inte är realistiskt. Jag kommer ihåg när jag som tolvåring läste "Häxorna" av Roald Dahl. Som en väldigt skeptisk person fanns inte någon risk att jag trodde på häxor i den bemärkelsen, ändå fick jag tankar som "tänk om de ändå finns...".
Jag har hursomhelst klagat på avsaknaden av realismen i många år. Har reagerat på filmer som alltid avslutas med något tillrättalagt och enkelt där hjältarna överlever. Ibland kommer realismen i form av att birollsfigurer ska offras fast egentligen har ingenting förändrats. Nyligen såg jag filmen "The Rental" på biografen. Här vill jag varna för att det kommer ett och annat avslöjande, alltså spoilers! Den handlar om två bröder och deras kvinnliga partners som åker iväg till en lyxig villa på den kaliforniska kusten över helgen. Tidigt får vi tittare även veta att ena brodern har en affär med den andra broderns partner, de är kollegor och går bakom sina partners rygg med viss regelbundenhet. Hursomhelst är "The Rental" precis det jag har önskat mig av filmer tidigare, realism rakt igenom. Från att de anländer finns visst obehag och sedan mördas alla fyra en för en. Mördaren avslöjas inte annat än att det är en man och han kommer undan med det hela. The end.
Plötsligt satt jag där med att min bön hade blivit hörd men den blev inte alls som jag hade tänkt mig. Riktigt verklighetstroget var en alldeles för rak sträcka. Vad ville regissören säga? "Ibland sker allvarliga brott och det går illa"? "Akta dig för att hyra boende hos okända människor"? Den här överdrivna realismen satte historieberättandets vikt i centrum. Filmer kan inte endast vara nedslag i något utan behöver ha ett syfte. Ett alltför realistiskt händelseförlopp blir information istället för historia och därmed kanske en fattigare film. Verkligheten händer, rör sig, men betyder inte alltid något. Våra liv innehåller punkter som rör sig utan att insikt följer. Om vi tar andra exempel på realistiska filmer tänker jag på "Vägen", baserad på romanen om en post apokalyptisk miljökatastrof där människor är extremt utsatta i jakten på mat. Ändå säger den historien något om vad vi gör med vår värld. En annan är "Manchester By The Sea" där vår huvudrollskaraktär processar djup sorg genom berättelsen.
Så här i efter hand inser jag att vad jag och en del med mig sökt är tron, inte realismen. Att vi får kliva in i en annan värld och andras erfarenheter på ett sätt som känns som att det skulle kunna vara sant. När skildringen av verkligheten saknade poäng eller syfte blev det inte alls lika givande. Så, oavsiktligt lärde även "The Rental" mig något. Svårt att säga om filmmakarna tänkte att de skulle göra så eller inte men jag gick i alla fall därifrån med nytt perspektiv.
Att se fram emot: Dokumentär om den bortgånga Robin Williams ska ge klarhet.
Hoppet lever: Christopher Nolans "Tenet" kommer, som det ser ut nu, få svensk biopremiär i slutet av augusti.