Bia Ullenius Hellström med "På kvällen", affischmotivet för utställningen. Luxembourgträdgården i blått.
Konstnären Bia Ullenius Hellström, 74, är bosatt och verksam i Västerås, men har också gjort nedslag på Gotland och i Stockholm, något som syns i utställningen i Norrköping.
Men framför allt är det två stipendiemånader i Paris i höstas som satt avtryck i utställningen på Galleri Kronan, och då särskilt Luxembourgträdgården. Hennes projekt i parken var att se hur ljuset förändrades under dagen.
Bia Ullenius Hellström är autodidakt, självlärd, och målar i akryl på duk eller pannå. Hon har målat i hela sitt liv, arbetat som apotekare samtidigt och haft ateljé och utställningar de senaste 20 åren. Hon har sökt sig fram till förenklingarna, med monokroma färgfält, på egen hand, men också inspirerats till att våga mer, bli lite djärvare, efter att ha sett verk av bland andra David Hockney.
Hon berättar att hon för tjugo år sedan tittade på ett traditionellt västkustlandskap hon målat och tänkt: "Vad tråkigt det ser ut. Bra men tråkigt".
– Så jag tog en gul färg på en klippa, en röd färg på en klippa och himlen fick en färg. Allting var enfärgat. Och så kom jag hem till min man som sa: "Du kan ju måla!" Då tänkte jag: "Aha, det är det här som är min grej".
Bia Ullenius Hellström målar som sagt monokroma fält: varje fält är enfärgat. Färger på en himmel lägger hon bredvid varandra, utan att blanda ihop dem. Hon utgår från ett fotografi och gör en liten prototyp för att sedan måla en stor tavla.
– För mig är det viktigt med ljuset och med färgen, säger hon och visar hur hon kan lägga en transparent färg över en täckande färg.
Bia Ullenius Hellström förenklar så mycket som möjligt. Här Tranebergsbron i Stockholm, "Högre".
Hon väljer gärna stadsmotiv, och återger platserna från sitt perspektiv. Hon vill fånga vägen till en tänkt helhet, men stannar innan hon är framme där. Ibland låter hon vissa delar i bilden vara fria från varandra eller hänga löst i luften. I utställningen finns en förenklad Tranebergsbron i Stockholm, stiliserade träd i Luxembourgträdgården, och ibland surrealistiska inslag som en hemlig dörr bland träden.
Om de blåa kvällsbilderna av parken säger hon att hon tänkte: "Nu ska jag se om jag kan måla bara blått utan att det blir för gulligt".
I utställningen visas även målningar av rabatter där blommorna reducerats till former, träd på Gotland i dimma, färglager på färglager, och en husfasad avskalad till geometriska former.