Modernist efter modernist har uppmärksammats på Konstmuseet. Nu har turen kommit till Vera Nilsson – och utställningen blir till en påminnelse om den alldeles självklar plats hon borde ha i konsthistorien. Intill samtida kollegor som Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén.
– Hon är märkligt okänd bland vissa, säger Helena Scragg, intendent på Konstmuseet.
Mötte kubismenTill skillnad från Grünewald och Hjertén var Vera Nilsson ingen Matisse-elev, snarare var hon influerad av den tyska konsten och utvecklade en personlig expressionism. Men den konstnärliga banan började i Paris, där hon studerade hos kubisten Henri Le Fauconnier på 1910-talet.
– Kubismen gjorde ett otroligt starkt intryck på henne. Den utmanar gängse normer, använder färgen på ett okonventionellt sätt och förskjuter skalor. Allt detta kom naturligt för Vera och var något som hon kände väldigt starkt för, berättar Helena Scragg.
När första världskriget bröt ut flyttade Vera Nilsson till Köpenhamn, liksom många andra skandinaviska konstnärer och författare. I utställningen finns från den här tiden ett radikalt porträtt av den danska konstnärskollegan Astrid Holm. Inget insmickrande över porträttet, men det lär vara porträttlikt.
Återkommande motivVissa motiv återkommer genom Vera Nilssons konstnärskap, och ett sådant är Öland. Sommarhuset som familjen Nilsson hade på ön var en fast punkt i hennes liv. I ett rum i utställningen samlas flera landskapsskildringar, som visar hur hon utforskar ön under en väldigt lång period.
– Men hon tyckte att det var svårt att fånga det öländska landskapet med sina dofter av örter och varm ljung. Hon skrev att Öland egentligen upplevs bäst när man vandrar barfota i landskapet. Men genom hela livet försökte hon att ge en bild av ön, säger Helena Scragg.
Målningarna är långt ifrån vykortsvackra idyller – istället såg hon bortom ytan. Liksom konstnärer som van Gogh ville hon uttrycka något kraftfullt med sitt måleri. Något som inte kan skrivas eller sägas på annat sätt än genom färg, pensel och duk.
Barnmålaren VeraMest känd är Vera Nilsson kanske ändå för sina barnmålningar – väsensskilda från Carl Larssons eller Elsa Beskows nätta barnbilder. Vera Nilsson bilder är varken inställsamma eller arrangerade. I målningarna av dottern "Ginga" skildrar hon det självständiga barnet som utforskar världen, välter en hyacint och lyssnar på radio. Men kritiken mot barnmålningarna var häftig.
– Man tyckte att barnet målades fult. Det är svårt att förstå med en samtida blick, eftersom målningarna känns så friska och starka. Den här målningen av lilla Catharina som välter en hyacint är ljuvlig. Den är oerhört uttrycksfullt och ömsint, säger Helena Scragg om målningen "Barn med hyacint" som även pryder katalogens omslag.
Dottern Catharina "Ginga", föddes i Paris 1922 blev hon Veras främsta motiv i fjorton års tid och kom att påverka henne även stilmässigt.
– Vera har sagt att hon lämnade kubismen i och med dotterns födelse. Hon kunde inte tvinga in det mjuka barnet i de kantiga formerna.
I "Det första steget" ser man också att stolen i bakgrunden är kantig, men barnet är mjukt målat med rundade kinder.
Såg färgen som styrkanUtställningen har tidigare visats på Liljevalchs konsthall, där den växte fram i samråd med konstnärens dotter, Catharina Nilsson Gehlin, som avled i våras. Totalt ryms över 90 inlånade verk, som presenteras både tematiskt och kronologiskt. Här tecknas en bild av en egensinnig konstnär som drevs av nyfikenhet på världen och ett djupt socialt engagemang för de mest utsatta. Vi får se vägen in i måleriet, utsikten från lägenheten på Söder, de många resorna och offentlig konst som bland annat användes för att nå ut med anti-krigsbudskap.
Men fokus i utställningen ligger på måleriet.
– I färgvalet är Vera väldigt expressiv och hon anser själv att hennes användning av färg var hennes verkliga styrka. Men annars var hon en väldigt hård kritiker av sina egna verk, säger Helena Scragg.
Möter samtidskonstI Norrköping kompletteras Vera Nilsson med verk ut de egna museisamlingarna av hennes konstnärsvänner så som Maja Braathen, Siri Derkert, Anna Casparsson och Ninnan Santesson. Dessutom låter man Vera möta samtidskonstnären Victor Marx som delar hennes starka patos för medmänniskan. I Skulpturparken har han skapat det platsspecifika verket Holken – ett vid första anblicken lekfullt verk som ändå på största allvar behandlar hemlöshet och utsatthet.