De sex politiska illustratörerna Francis Bonda, James Gayo, Abdul Kingo, Masoud Kipanya, Irene Manyama och Nathan Mpangala tecknar i utställningen en bild av frågor som diskuteras i dagens Tanzania.
– Även om Tanzania har sina begränsningar i både rörelsefrihets- och yttrandefrihetsfrihetsfrågor så finns otroligt många tecknare som är aktiva lokalt, nationellt men också internationellt, säger Carina Milde, intendent på EWK-museet i Arbetets museum.
– Många är dagligen publicerade, och där finns en helt annan näring än här. Det blir allt mer frispråkigt, och de politiska tecknarna är de som kommenterar vad som verkligen sker i landet. De visar verkligheten.
För urvalet svarar Sauda ”Jazzmin” Simba från Tanzania, som är både kulturproducent och jazzsångerska – som sjöng på invigningen i tisdags.
– Vi ville ha bilder som berättar om Tanzania, inte om globala fenomen. De här sex satirtecknarna introducer oss till en del av den afrikanska kontinenten vi sällan möter i vår mediabevakning, säger Carina Milde och tillägger att museet fortsätter att utforska även Sydafrika i höst.
Den politiska satiren växte fram i tanzanisk press på 1960-talet.
– Ju närmare vår tid vi kommer desto mer slagkraftig blir satiren, berättar Carina Milde.
Problem med miljöpåverkan, bristande jämställdhet och snedfördelning av resurser förenar tanzaniska tecknarna med Ewert ”EWK” Karlsson (1918–2004). Likheter med EWK:s ikoniska bild ”Moder jord” finns i Nathan Mpangalas bild av en höggravid kvinnas desperation och utsatthet. Värkarna smärtar och hon skjutsas på cykel av en svettig man förbi en skylt som säger att närmsta sjukhus ligger miltals bort.
– Man kan skratta åt den här komiska bilden, men bakom den finns ett allvar. I grannlandet Kongo riskerar Doktor Dennis Mukwege sitt eget liv i kampen för kvinnors hälsa och säkra graviditeter, påminner Carina Milde.
Klyftorna i världen kommenteras också på ett liknande sätt i Abdul Kingos bild ”Climate Change” och EWK:s ”Miljöproblem i skilda världar”.
– Det är 30 år mellan de båda bilderna som är så lika. De många parallellerna ger en legitimitet att tala om ett möte med EWK., konstaterar Carina Milde.
Samtidigt som den tecknade satiren växte fram i Tanzania började Edward Tingatinga måla sina färgstarka skildringar med cykellack på masonit. Inspirationen i tingatinga går tillbaka till det traditionella sättet att dekorera hyddor i östra Afrika. De tingatingakonstnärer som visas är förutom Edward Tingatinga även Rubuni, Issa, Ally, Amonde samt Daudi (1969–2015), Edwards son, och Agnes, Edwards systerdotter.
– Edvards son Daudi målar som sin pappa och tog över motiven, ungefär som tidigare med ikon-måleriet. Så har också dagens tecknare övertagit stilar hos sina föregångare. Man hedrar sina föregångare och värnar om bildtraditionen, både i satiren och tingatinga. Det är olika vägar in i hjärtat av det tanzaniska samhället.
Carina Milde drar här också paralleller till den välkände ryske satirkonstnären Michail Zlatkovsky och de arabiska satirtecknare som tidigare har ställts ut på EWK-museet.
– Även ryska och arabiska tecknare går tillbaka till våra gamla fabler. De mytiska berättelserna kan ge en väg in till att kommentera sådant som inte kan nämnas med ord. När djur ges mänskliga egenskaper kan samhällskritik gå under radarn.