Konstnärernas färgskala och arbetssätt skiljer sig dock åt. Fredrik Lindqvist grundfärger är mättade och intensiva, medan Lars-Erik Wahlbergs är lättare och drar mer åt pastell.
I Fredrik Lindqvists textila bildvärld sys historia och samtid ihop med svarta, grova, stygn. Han arbetar i träsnitt, en femhundraårig grafisk teknik, som han trycker på tyg. Helheten har ett kraftfullt serieuttryck och betraktaren attackeras av en myllrande värld, befolkad av korsningar mellan människor och djur. Kvinnan i "Bar" bär åsnehuvud och bredvid henne vid bardisken sitter en pudel - en hundras som väl får anses signalera fåfänga.
Intrycket pendlar ständigt mellan skört och starkt, söndertrasat och sammanfogat, lekfullt och hotfullt. Tydligast blir det kanske i de härligt stora och slingriga blommorna med jättegap. Är de köttätare månntro? Ska vi skynda förbi?
Det spontana och omedelbara uttrycket ger en litet skev bild av Fredrik Lindqvists konstnärskap. Arbetsprocessen är lågsam och kräver tålamod och respekt för hantverket. Att skapa de större verken i utställningen, som knappt görs rättvisa i Konstforums lokaler, tar åtta timmars arbete i omkring sju veckor.
Lars-Erik Wahlbergs installationer har en barnslig lekfullhet och den förstärks av de mjukdjur han använder sig av. Men samtidigt finns ett allvar och ifrågasättande. Det kan handla om att våga ta steget, om omöjliga relationer eller om att möta hinder.
Installationen Hej då visar en apa som klättrar ifrån eller till en annan apa i en bur, eller kanske sitter den i en rymdfarkost? Först ler jag och tänker på Romeo och Julia som mjukisapor, men leendet försvinner när man inser att den ena apan är inkapslad och okontaktbar.
Målningarna på tyg är mer subtila och hemlighetsfulla. I En vibration ser vi en kvinna i vattnet och ringar på vattenytan en bit ifrån henne. Kvinnan blir omsluten av naturens kraft, men vad som hänt där i vattnet, vad som fått vattenytan i rörelse, får vi aldrig veta.
Målningen Signal med en herre i hatt flirtar med konstnären Magritte (som porträtterade sig själv med plommonstop). Mannen ursäktar sig på en rad olika språk.
Här fångas surrealismens känsla av förvirring som blir symptomatisk för hela utställningen. Det handlar om gäckande konst. Retfull, rebusaktig och respektlös.