Utställningens titel anspelar på kommunens framtidsvision Next: Norrköping som beskriver staden 2035 och en omfattande stadsomvandling i områden som Butängen, Inre hamnen och Johannisborg. Med utställningen Next: Utopia vill Konstmuseet få igång samtalet om konstens möjlighet att bidra till ett bättre liv i Norrköping.
– Vi står inför en utbyggnad utan dess like i Norrköping, och då är det här ett startskott för att lyfta konstnärernas betydelse och roll i den förändringsprocess som pågår. Därför har vi också velat använda staden som utrymme, säger Ann-Charlotte Krantz Thor, intendent för offentlig konst i Norrköping.
Utopi står för ett tänkt idealsamhälle, men Konstmuseet presenterar inte konstnärernas visionära framtidsdrömmar, utan har snarare valt att låta de 14 konstnärerna kritiskt reflektera över staden och stadsutveckling. Exempelvis Marjetica Potrc och Nils Norman har en ambition att förändra staden och skapa projekt i stadsrummet.
– I utställningen får vi ta del av en skärva av deras praktik, medan andra konstnärer vill föreslå en helt annan syn på arkitektur eller hur barns kreativitet kan lockas fram, säger Helena Scragg, utställningsintendent, innan pressvisningen fortsätter till museets galleri 5.
Där visar Camilla Carlsson och John Håkansson delar av en omfattande dokumentation av bygglekplatser, där barnen själva får löst material så att de kan skapa en lekmiljö. Camilla Carlsson har också själv gjort lekfulla textilkonstruktioner som hänger i galleritaket och påminner om plankor. Framöver kommer hon att vara engagerad i Norrköpings stadsutveckling och arbeta fram en konstnärlig gestaltning för barns lek på Ljurafältet.
Men rummet domineras av ett färgsprakande ”Luftslott” som bildar uppblåsbara rum. Konsttrion Myckets verk är inspirerat av Niki de Saint Phalles vällustiga skulpturer och visar ett arkitektoniskt alternativ till räta vinklar och grå betong. Det har växt fram på en syjunta och är skapat av återvunnet material: kasserade paraplyer, begagnade spinnakers och gamla vindjackor.
– Jag skriver en avhandling om queerfeminism och arkitektur och får alltid frågor om hur den ser ut. Detta är ett sätt att formulera det, säger Katarina Bonnevier, en av konstnärerna i Mycket.
– En viktig anledning för oss att göra det här är att huskroppar som stämplas ser väldigt lika ut oavsett var man befinner sig i landet. Men man kan omvandla staden på ett annat sätt, fortsätter hon.
Duon Lars Arrhenius och Eric Ericson använder humor för att peka på samhällets brister. Tillsammans har de gjort ”Sånger från samhället” som ställer frågor om hur vi lever våra liv, men också ett intikat flödesschema över samhället.
– Vi har inga utopiska tankar om hur samhället ska vara. Vi reflekterar snarare över hur vi som subjekt är i samhället. Vår video ”Ettor och nollor” är snarare dystopisk, precis som många utopiska byggnader kan omvandlas till dystopiska, säger Lars Arrhenius.
– En människas utopi kan vara en annans dystopi, inflikar Helena Scragg.
Ett exempel i utställningen är Clay Ketters ”The garden”, med manipulerade Google earth-bilder där vägar bildar cirklar som både stänger in och stänger ute.
– Jag har själv svårt att låta bli att tänka på så kallade ”gated communitys”, där man frivilligt avskärmar sig från samhället. Den får oss att fundera över hur vi organiserar vårt samhälle, säger hon.
I Dušica Dražic modellstad ”New City” trängs husprojekt som en gång beskrevs som framtidens arkitektur, inte sällan tänkta att förändra sociala strukturer. Men alla dessa hus har en sak gemensam: De har rivits.
– Jag tror att Dušica Dražic vill påminna om att staden alltid är satt under förhandling. Det är hela tiden ett givande och tagande. Därför är det viktigt att vi är aktiva parter och uttrycker vår vilja, säger Helena Scragg.