Senast Johan Ledung ställde ut i Norrköping var det på Galleri Valhall i början av 1980-talet. Då var han ovan vid utställningssammanhang och fick sova över i galleriet. Nu är han tillbaka, 63 år gammal och väletablerad konstnär, bosatt i Örebro.
– Jag har alltid betraktat mig som målare. Men Jag har ett förflutet som möbelsnickare, berättar han om sig själv.
På Galleri Kronan visar han både objekt och starkt reducerade målningar på akrylglas.
– Jag hittade några glas i ett soprum för 16-17 år sedan. Och tänkte: ”Det här borde väl gå att måla på”. Det gick inte så bra först. Jag upptäckte att man måste slipa, så att det fäster.
Sedan dess har han målat på akrylglas, men ibland går han tillbaka till duk. I glasmåleriet kan han leka med färgens olika effekter, beroende på om den målas på fram- eller baksida.
– Det händer mycket och blir ett djup i bilden. Någon har sagt att måleri handlar om fiktivt djup på en plan yta, men det här är ett faktiskt djup, även om det bara är på två millimeter.
Johan Ledung beskriver sig som en långsam person och måleriet är en process som tar tid för honom.
– När jag målar så sitter jag länge och glor. Det är mycket som tas bort, läggs dit, tas bort igen. Det är en långsam process. Jag måste vänta in att bilden kommer till mig.
– Då är det ganska bra att ha något att göra med händerna under tiden. Objekten jag gör styr sig själva på ett annat sätt. Och man brukar ofta se målningen klarare, när man kommer tillbaka efter att ha gjort något annat.
Han är inte heller särskilt förtjust i vår tids uppskruvade tempo. Tvärtom vill han gärna bidra till att bromsa takten.
– När man kommer in ska man stanna upp, ta ett djupt andetag och le. När man går ut ska man gå lite långsammare än när man kom in.
Mest dominerande i lokalen är ”Mina mostrar”, en installation från 2013. En impuls till verket fick han på Egyptiska museet i Berlin.
– Där visas stora, keramiska, urnor. Jag blev oerhört fascinerad av dem. De såg ut som mänskliga gestalter.
De egna urnformerna är skapade av sly och har fått titeln ”Mina mostrar”.
– Mina titlar kommer alltid efteråt. När jag började på hade jag inte en tanke på att de skulle bli mina mostrar. Men de påminner mig om dem.
Han berättar om de olika personligheterna. Exempelvis Anna-Lisa, favoritmostern som var lite flärdfull och livlig. Inez en liten och krum dam. Den öppna formen är en gestaltning av en moster som dog ung, som han aldrig fick träffa.
I utställningen finns också en readymade med titeln ”Inte ett ord”. Det är en tidningsbunt som Johan Ledung hittade på vägen till sin ateljé. Pappersbunten, gulnad och deformerad av regnet, har rest sig och fått en skulptural form. Orden är dolda, men viskar kanske något om tidningsdöden. En annan fråga är förstås: Vad hände egentligen med tidningsbudet?