I dag, lördag, öppnar separatutställningen ”Vid stranden av solnedgången uppmärksammas tystnaden” på Norrköpings konstmuseum.
Utställningen har Lars Olof Loeld tagit fram specifikt för det här ljusa, rymliga rummet, ett rum där han velat skapa en naturkänsla. Det är en icke-föreställande värld – men ändå inte.
Sju smala skulpturer reser sig som en liten skog framför en målning av solnedgången, där några vågräta streck blir ett koncentrat av hav och skymning. Han beskriver det som platta konservburkar där han har stoppat in havet och skymningen.
– Det är minnet av en solnedgång. Några steg från verkligheten, säger Lars Olof Loeld.
I ett skåp på väggen sitter en liten sädesärla. Ett fotografi från Köln 1914 visar tre unga bönder i kostym, på väg till dans.
Allt knyts ihop av Loeld som berättar om en hedmark som lutar mot ett västligt hav, ett minne av en strand på Gotland, där en sädesärla rusar fram över sanden.
”En liten skog bildar en sluten form. Det är afton och solnedgång. Den rosa skyn bleknar alltmer och havet djupnar sitt blå. Skuggan i den lilla skogen växer med tiden”, skriver Loeld i en liten skrift som följer utställningen.
Hans berättelse vid pressträffen slingrar sig fram, dansar ystert, precis som han själv när han tar tangosteg och går som en egyptier, i profil, som de ”gåvobringorskor” som han kallar sina sju smala skulpturer för, hans musor.
– De lodräta formerna ropar högljutt: ”Leve inbillningskraften!” De som ser på dem ska använda sig av den inbillningskraft som de äger, säger han.
Det är lekfullt och lite mystiskt. Loeld har ett regelsystem: alla mått han använder är delbara med sju. Alkemi och aforismer – det är också sådant går igen i Loelds tankevärld. Han talar om att det finns en tystnad i hans verk, och att det som hans målningar och objekt säger är osynligt.
– Det jag söker är nog enkelhet.
Lars Olof Loeld är född 1930 i Vintrosa utanför Örebro. Han bor och verkar i Strängnäs.
Utställningen pågår till den 3 september.