Hon är mest känd för sina målningar av kvinnor vid vatten. Fast när Karin Broos nu ställer ut närmare 70 målningar på Prins Eugens Waldemarsudde, har motiven och tematiken delvis ändrats.
– Kanske är de lite tyngre nu med mycket bilder från sjukhus. Jag kan aldrig styra över vad det är jag målar men det kommer alltid upp något som varit aktuellt; jag höll ju på att bli blind för några år sedan. Det var mycket operationer och det satt där som en tung klump, säger Karin Broos.
TvetydigheterEfter en lång gärning som konstnär fick Karin Broos sitt stora genombrott 2008, med sina figurativa, suggestiva målningar där kvinnor har huvudrollen. De avporträtterade har oftast blicken bortvänd från betraktaren och över målningarna vilar en känsla av något som lurar under ytan. Ofta är hennes verk iscensatta i hemmet eller i naturen, platser som både förknippas med trygghet och ljus, och hotfullt mörker. Den här dubbelheten har alltid tilltalat Karin Broos.
– Jag känner så starkt att ju vackrare och finare allt är, desto starkare blir känslan av hur skört det är. Det ena förstärker det andra. Om det inte går att tolka in något, så tröttnar man och det blir ointressant.
Karin Broos måleri utgår sedan ett antal år från fotografier som förlagor. Envetet jobbar hon på med bild efter bild på samma motiv – oftast med någon av hennes döttrar som modell – tills det där som skaver lite uppenbarar sig och sedan blir till lager av akvarell. Men nu är hon själv föremål för betraktarens blick genom dottern, filmaren Sara Broos, kommande dokumentär ”Speglingar”.
– Det är en film om vad man för över till sina barn, medvetet och omedvetet, det här som smyger sig på fast man inte vill, och hur man tror sig känna en person väldigt väl fast man på många sätt inte alls känner varandra. Det är många sådana existentiella frågor, säger Karin Broos.
Två konstnärer mötsMors och dotters konstnärskap flätas ihop i filmen när de växlar roller så att Sara blir betraktaren och Karin föremålet. Men filmen är inget konstnärsporträtt, menar Sara Broos, utan i första hand en skildring av deras mor- och dotterrelation.
– Det är en film om min bild av henne och hennes bild av sig själv och mig. Och mitt porträtt blir också en sorts självporträtt av mig. Vi vandrar hela tiden mellan livet och konsten så på så vis är det också en sorts konstnärsporträtt. Det finns egentligen inga skiljelinjer, säger Sara Broos.
– Jag har saknat skildringar om mor- och dotterrelationer på film. För oavsett vilken relation man har till sin mamma, så måste man alltid förhålla sig till den relationen, säger Sara Broos. (TT)