Ett 40-tal bilder flyter ut i poetiska skildringar av livet och döden, ljuset och mörkret, fallet och hoppet. Man ser träd, vägar och några mänskliga figurers ryggtavlor i ljus som är skimrande gultonat. Stämningen förtätad och ödesmättad.
– Jag har velat beskriva en lite gnagande, undermedveten, känsla att vilja förändra något. Men det är svårt att sätta ord på vad detta något är, säger Jonny Olsson Grundström.
– Kanske sitter det i personligheten, att man tittar ut genom fönstret och suckar, men man vet inte vad man suckar efter. Det är den känslan jag är ute efter.
Bildserien är inspirerad av Andreij Tarkovskys "Stalker", en allegorisk science fiction-film från 1979. I den följer två män, en författare och en vetenskapsman, en tredje vägvisare.
– De följer honom i hopp om att hitta en portal till förändring. Filmen går också i stora delar i svavelgult, precis som mina bilder. Den färgen har återkommit i min konst i tjugo års tid. För mig står den färgen för förgänglighet och död.
Själv beskriver Jonny Olsson Grundström "Och jag sluter mina ögon" som hans femte större projekt. Tidigare har han brottats med frågor som utanförskap och ensamhet, öde platser, förgänglighet och naturens återhämtningskraft.
– Det har blivit så automatiskt, att varje bild har varit en del av samma tema. Men även om jag har jobbat med olika teman är det samma känsloläge i bilderna.
Alla bilderna har digitaltryck som grund, några är tryckta på canvas och är även bearbetade med oljefärg. Tidigare har Jonny Olsson Grundström arbetat med fotoemulsion.
– Då lade jag färg först, och struktur på en yta och gick in i mörkrummet och exponerade bilden på den färgade ytan, sedan bearbetade jag också med olja.
– Jag gillade det slumpartade som uppstod då, men det är en dyr och krånglig process. Så den har jag övergett efter tolv år.
– Jag får inte riktigt fram den där känslan av patina nu. Men jag har använt analoga negativ som är lite repiga och dammiga.
För att stänga omvärlden ute täcks galleriets fönster för och stämningen förhöjs med musik. Det som spelas är Max Richter "Path 5" (av kompositören beskriven som "åtta timmars godnattvisa") och Brian Enos "Music for Airports", uppbyggd av lugnande loopar som upprepas.
– Flygplatser är en plats för längtan till något annat och drömmar bort. Platsen är en sorts vacuum eller mellanrum. Det är väldigt passande. Jag har lyssnat på den här musiken i ett halvårstid medan jag har producerat bilderna, för att få rätta stämningen.
Utställningen har vernissage idag, lördag, och pågår till den 1 maj.