När Åke Bjurhamn senast ställde ut i Norrköping, på Galleri NP 33 för drygt två år sedan, visades abstrakta Malevitj-hyllningar i form av ett intrikat geometriskt spel av svarta kvadrater på monokrom botten.
– När jag har gjort en utställning kan jag inte måla på år och dar efteråt. Allt är bara bortblåst, berättar Åke Bjurhamn.
Döden närvarande
Utställningen "Äventyr i Bjurhamnrummet" handlar inte längre om rena geometriska former. Den växte fram ur tio pannåer som blev stående i ateljén. En av dessa hänger nu i utställningen – "Slottet vid vägens ände".
– Rätt vad det var så målade jag den här. Jag har aldrig i mitt liv gjort något liknande, säger han.
– I min ålder är döden närvarande. Jag fick en känsla av att det jag målat var Slottet vid vägens ände. Och den blev som ett vattenfall för mig.
Inre porträtt
Efteråt följde en nyorientering mot ett mer romantiskt och stämningstätt akrylmåleri mellan dröm och saga, som också är influerat av Göteborgskoloristerna. Flera slottsmålningar växte fram – men också katedraler och lador som dröjer vid gränsen mellan liv och död.
– Jag tror att alla som målar i någon mening gör en sorts självporträtt. Åtminstone de som arbetar seriöst - då kommer man dit.
– Efteråt har jag funderat på vad motivet står för. Jag har tänkt på barnramsan: "Sidan, sammet, trasa, lump". Då står slottet för siden, katedralen för sammet och ladan för trasa och lump.
Döden är ovillkorlig, den drabbar alla – i alla samhällsklasser – trots yttre attribut.
Rosa tråd
Den starka rosa färgen, "pink fluorescent" – som Åke Bjurhamn en gång fick av en konstnärskollega – känns igen från NP 33. Den ger pannåerna en glödande kraft i när den kombineras med rött och gult. Det syns inte minst i serien "Alkemistiska landskap" där inspirationen kom från en biografi över drottning Kristina, som var intresserad av alkemi.
– Jag blev intresserad av den alkemistiska processen. Även Strindberg var intresserad av alkemi, men det blev ju inget guld. Däremot blev hans målningar guld värda.
Rytmisk hängning
På NP 33-utställningen var Bachs musik en stark inspiration, men här har klarinettisten och saxofonisten Lars Gullin fått en svängig katedral uppkallad efter sig.
Utställningen har också hängts fritt på ett sätt som utmärkte konstgruppen Cobra i slutet av 40-talet. Gruppen ville befria konsten från den västerländska kulturens normer och bröt mot regeln att hänga tavlor på linje i nederkant. Åke Bjurhamn lyckas också skapa en samklang av färgnoter och stämningsackord i den vita kuben.
– Att göra en sådan här vägg är ungefär som att måla en tavla. Man använder sig av rytmen i hängningen, säger han – färgkompositören.