– De ringde mig i december och undrade om jag ville ställa ut. Det ville jag gärna, om något år eller så. Jag hade precis avslutat en utställning i Stockholm, där jag blev av med många verk, brättar Maria Hall.
Men hon satte fart och utställningen rymmer ett 30-tal målningar, många av dem är nya, men en del är några år gamla.
– Det är fint att se hur de möter och talar med varandra. Allting hör ihop, även om några bilder är små och figurativa, medan andra är stora och abstrakta. Men färgskalan är densamma och i en ton som jag är intresserad av. Den är som ett vibrato, säger Maria Hall.
Sedan 20 år bor och verkar Maria Hall i Stockholm, men hon är utbildad på Valand i Göteborg. Ateljén finns mitt i innerstaden, på Götgatsbacken, men många av motiven hittar hon i naturen. I serien ”Flora” visar torkade växter målade i olja på pannå.
– Jag ser blommorna som aktörer i ett skådespel på en scen. Lite vissna blommor och ogräs som har olika roller och relationer till varandra. Det är inga härliga blommor i all sin prakt, utan handlar mer om tystnad, längtan, förgänglighet och sorg.
Temat är detsamma i hennes större målningar. I de abstrakta målningarna Sirens löper avgrundsmörka horisontella stråk genom vad hon pekar ut som målningens magtrakt och omges av rymd och ljus.
– Blommorna är ett sätt att visa hur det ser ut, medan mina större målningar är ett försök att visa känslan.
Sirens-målningarna i utställningen är en hommage till Anders Hillborgs förföriska körverk Sirens, med utgångspunkt i myten om sirenernas vackra sång från Anthemoessa klippa som får skepp att förlisa och sjömän att dras ner i djupet.
– När jag hörde körverket var det som att höra mina målningar låta, det var exakt samma ton, säger Maria Hall.
Själv skriver hon om målningarna Sirens: ”Penseldrag läggs till penseldrag, som en ton läggs till en ton, och klanger och stämmor formas som de vore sjungna av en kör”.
Trädet (till W. Turner) återfinns i gränslandet mellan föreställande och abstrakta, inspirerad av Turners målning Dido bygger Kartago. Men motivet är negativvänt – och återger en form av inre landskapsmålning – där de vibrerande himlafärgerna har blivit ett dovt purpurfärgat mörker och trädet bildar en hoppfull ljuspunkt.
– Det finns mycket sorg i Turners konst. Men också ljus, och vi delar något där – i kontrasterna mellan ljus och mörker, säger Maria Hall.